Gotlands läns nya tidning – 13 maj 1863, sida 2

—Niop af den lilla älshvärda Barntidningen Linnea, innehaller följande wackra helsning genom Finska skalden 3. Topelius Till Sweriges barn från fattiga barn i Finland. Wi bo få längt, få långt i Nordanlanden, Der står wår stuga på en ås wid stranden, Der nedanföre är en frusen sjö, Och rundtomkring är skogen hwit af snö. Wi woro fattiga, men woro nöjde, Bär fader högg och högg och sådde, plöjde, Wår moder spann och spann det hwita garn, Och lika glada woro wi, små barn. Då wille frosten lära oss att baka, Och bet ett stycke ur wår lilla kaka. Wi bakte bark och strödde mjöl derpå, Och lika nöjda woro wi ändå. Wår fader plöjde nu på nytt och sådde, Wår moder spann och spann hwad hon förmådde, Och så tog frosten hälften af wårt bröd, Men nöjda woro wi i all wår nöd. Wår fader sparde än ett korn till qwarnen, Wår moder spann som förr de hwita garnen, Wårt hjerta kunde le, faft magen swalt; Men då fom froften, och då tog han alt. Wi skuro toma ar på åkertäppan, Wi tömde mjölets sista dam ur skäppan, En sten war brödet, swart hwarenda bit; J stället blef wår kind alltmera hwit. Wår faders yxa hängde slö wid skjulet, Wår moders spinnrock fick ett fel i hjulet; Så matt sken elden i wår gråa spis, Och rundt omkring war ödemark och is. Då gick wår fader femton mil till staden, Att utan pengar köpa bröd åt raden. Wi wäntade en wecka ren och två Och tänkte: Gud har glömt of, arma små. Men det war fyndigt tänkt, far fom tillbaka Med bröd af råg — hur sällsamt godt att smaka. Och det fom styrkte oss långt mer än bröd, Det war att Gud allsmäktig fett wår nöd. Först när mi åter en gång woro mätta, DÅ fad mår moder: hwem har giftvit detta? Wår fader fade: gifa om du fan! Han wisste nog hur det förhöll fig, han. Wi gissade på kejsarn och tillika På alla goda och på alla rifa Uti wårt land. Wår fader sade: Nej, De gifwit mycket, men den gåfwan ej. Den gåfwan, barn, är ifrån Swerges stränder Och sändes oss af kärleksfulla händer, Af många höga, låga, stora, små, Fast der är nöd i deras land ochfå. t Det brödet är ej fruset. Känn, det bränner Så genomwarmt! Det är från gamla wänner. Det fyller hjertat mer än magen mätt, Och Gud wälsigne Swerges folk för det! Se, så war saken. Wet ni, barn derborta, Att aldrig har en sockersyltad tårta, Som älskad hand på silfwerfat er bjöd, Så fröjdat er, som oss ert swenska bröd! Och om ni sett oss då, med knäppta händer, Med nyfödt hopp, som slocknadt öga tänder, Wälsigna Sweriges wänskap nu som förr, Det lönte mödan glänta i wår dörr.