Gotlands läns nya tidning – 13 maj 1863, sida 2

Dödgräfvarens hjerna genomkorsades af sällsamma tankar; han var visserligen på väg till den med hans qvällen förut på kyrkogården träffade gynnare aftalade mötesplats utanför vinterpalatset; men klockan hade ännu icke slagit 10, och först klockan 11 väntades han af den obekante. Nyfikenheten förde honom genom den vare sig af glömska eller med afsigt öppen lemnade portalen in i trädgården. Mörka, oregelbundna, i engelsk stil anlagda allter dolde den lyssnande. Han hörde huru snön knarkade under fötterna på de tre männen under det de vid skenet af en blindlykta gingo fram till en liten paviljong, genom hvars låga fönster dödgräfvaren snart förnam en högst egendomlig konversation. Intet enda ord af detta samtal undföll den lyssnade Istvan. Kallsvetten rann öfver hans panna, och han önskade sig mer än en gång under samtalets lopp långt borta hos de döde på sin kyrkogård. Flerfaldiga gånger försökte han begifva sig bort från sitt gömställe, men hans fötter och ben voro liksom förlamade af det, som han hade hört de trenne minnen tala sins emellan. Han stödde sig mot jernstaketet, och hade nätt och jemnt tid att huka sig ned bakom en stensfinx, då en man med en större lanterna gick förbi upp till paviljongen. Denne man bar betjentlivr. Vid hans inträde i paviljongen sprungo de andre trenne upp från sina platser; hvadan Istvan icke kunde höra hvad de sade till honom eller