Gotlands läns nya tidning – 12 mars 1863, sida 2

Hennes man var icke det minsta orolig, men påstod, att hustrun kunde skylla sig sjelf för Bengts olater, emedan hon skämde bort honom och alldeles för mycket öfversåg med hans fel. En riktigt grundlig aga skulle med ens kurera gunstig herrn för att begå dylika brott emot lydnaden, menade herr Aurell. — Det hörer numera till ordningen för dagen, att den lymmeln går bort och icke kommer hem, då han skall, bifogade han, och att oroa sig öfver att något händt honom, är att plåga sig i onödan; bättre att du tänkte på att sätta en gräns för hans sjelfsvåld genom en exemplarisk bestraffning. — Bästa vän, jag tror, att du deruti mycket irrar dig, inföll fru Aurell; på ett lynne, sådant som Bengts, skulle stränghet verka högst ofördelaktigt. Han är af ett ömtåligt sinnelag, i behof af vänlighet, kärlek och öfverseende. Endast genom dessa medel kan man vinna och bibehålla makt öfver honom. Stränghet kommer att nedslå honom, göra lifvet bittert och skapa tusende lidanden, hvilka åter skola föda behofvet af att på ett eller annat sätt söka döfningsmedel för det, som plågar honom. — Dumt qvinnoprat! utropade Aurell häftigt. Pojken behöfver smörj, det är säkert, och smörj skall han ha, det lofvar jag. Fru Aurell skickade bud till de gossar, med hvilka Bengt företagit utvandringen, men fick till svar, att de vid middagstiden återkommit hvar