Gotlands läns nya tidning – 5 februari 1863, sida 3

i wåra respektive handteringar och yrken, och lilwäl wara mycket okunniga, usla och elaka. Wi skulle kunna göra allt godt och wäl, då wi äro sysselsatte i wårt fall; men ingen menniska är ständigt sysselsatt. Det finnes ingen fom ej amvänder någon tid med fin familj; någon med fina wänner och grannar; och en ofta rätt beiydlig tid med fig sjelf. Om wi icke weta huru wi skola tillbringa dessa stunder wäl, äro wi mycket föraktliga och obetydliga män, äfwen om wi wore förträfflige lagkarlar, läkare, kemister, ingeniörer, handtwerkare eller hwad än wårt kall må wara. Således fan man antaga, att det är wår allmänna, men ej wår professionella uppfostran, fom sätter oss i stånd att wäl och nyttigt tillbringa både dessa stunder och wåra arbetsstunder. Det är uppfostran, fom alla behöfwa lika — nemligen en, fom wisar mens niskan först och främst sin slyldighet till Gud och nästan; som leder henne till goda grundsatser och godt sinnelag; som lär henne att tänka på andra och icke endast på sig. Det är den uppfostran, fom dernäst lär henne fina ffyls digheter fåfom medborgare — att alltid lyda lagarna, äfwensom att i sin mån söka werka till deras fullfoms nande; att fatta omöjligheten för en god och rättwis regering, att rådfråga intressena af en ferffild klass eller ett serskildt stånd, på de andras bekostnad, utan att dess skyldighet är, att tillje det helas wäl; inse nödmwändige heten för hwarje intresse, hwarje stånd, att både gifva och taga, och att om enhwar skulle fordra att få gå fin egen wäg, skulle i samhället uppstå den mildafte oreda eller det odrägligaste tyranni. Och emedan en ftor del af allt hwad fom går illa i allmänna och enffilda lifwet härflyter ifrån okunnighet och oriktiga slutsatser, är allt hwad fom lärer of, i tredje rummet, att tänka och döma rätt, och fom sätter oss på wår wakt, emot oärliga och förwridna satser, en del af de dyrbarafte delarna af menniskans uppfostran och en hwaraf hon skall finna nyttan och fördelen hwarje gång hon öppnar munnen att tala, eller örat att höra. Slutligen är allt hwad som gör menniskans själ werksammare och de begrepp fom deri utwecklas ädlare, skönare, en tillökning i hennes egen sällhet då hon är allena, och i andras då hon är i deras sällskap. Det är derföre nyttigt, att lära wärdera och förstå hwad fom är skönt, såwäl i Guds werk som i menniskans; såwäl på fälten och i blomman, uti klippor och skogar, floder, sjöarna och luftkretsen, fom i wackra målningar, byggnader, musik, i ädla tankar och i snillrika poetiska bilder. En sådan uppfostran är det, som gör en menniska, ja, ett helt folk goda, wisa och ytliga. Gif dem denna — och den professionella upps fostrans ändamål funna omöjligt blifwa helt och hållet förlorade, emedan ett godt förstånd och goda grundsatser alltid betrygga menniskan att kunna lära sitt enskilda yrke, hwaremot kännedomen af detta sednare icke tillför säkrar henne att ega de förra. Desse äro likwäl de sällsyntaste och dyrbaraste egenskaper, på hwilka menniskan kan grunda sin lefnads sällhet, och hwarpå aldrig kan blifwa öfwerflöd: hwarken näringsfrihet eller Sfmwerpros duktion kunna minska deras wärde; utan twärt om, ju mer wi kunna lyckas att tillwerka deraf, desto högre ökas de i wärde: emedan deras antal skall blifwa allt större, fom uppfatta och älffa dem.