Gotlands läns nya tidning – 24 december 1862, sida 2

inna och husmoder. Hon är godheten sjelf och Prosten är henne fullkomligt värdig. Allt är fröjd och gamman inom Prestgården, liksom i fordna dagar. En stor barnaskara stultar kring Store Nisse hvart han än befinner sig. De ropa hans namn i hvarje hörn på gården ... Hör bara hur trefligt det låter! . Se hvilket ras det är ibland de små! Flickorna kasta krans och pojkarna spela boll ... Raska och rödkindade ungar allesamman . . . Hela smärmen är jemnt i hälarna på Nisse, som hjelper dem till rätta med leksaker af hundrade slag. Han är allas gunstling och han älskar alla tillbaka. Kan någon menniska vara lyckligare än han? Sjelfva Prosten är färdig att afundas honom, ty barnen hålla mera af Nisse än sin far. Det är ett himmelrike på jorden att vara älskad af de små. Nisse känner detta i djupet af sitt sinne och tackar innerligen Gud . Den sjerde taflan rullar nu upp för min blick. Det är en vacker vårafton. Prostinnan Ida har blifvit enka och de flesta barnen hafva flugit ur boct. Hon sitter nu en gammal gumma utanför dörren i aftonstunden och språkar förtroligt med Nisse, som äfven har blifvit gammal. Båda äro likväl krya och raska. De tala med glädje om flydda dagar och hoppas det bästa för kommande. Plötsligt rullar en vagn in på gården och en ung prest hoppar ur Han trycker Prostinnan till sitt hjerta och han gifver äfven Nisse ett trofast famntag. Det är Idas yngsta son och Nisses fordna favo