Gotlands läns nya tidning – 18 december 1862, sida 2

på, alt de, som fasta någon viyt vid de upgifter om mig, (iottlands-tilningen för allmänheten framlagt, ej underlåtit att underrätta sig om grundlösheten af de mig gjorde beskyllningarne, genom att samtala med någon af de många på ön befindtlige officerarne af Gottlands National-beväring, af hvilka jag, under den tid jag tjenstyjort bland dem, erfarit så många, ovedersägliga, prof på välvilja och vänskap. Då emellertid sade tidning i juni månad ännu ej tycktes vilja uphöra med sina anfall mot min person, reste sig min chefs, öfverste Gyllenram, ridderliga rättskänsla emot ultrycken af det missförstånd, som tycktes ligga till grund för tidningsartjchlarne, och uwndanröjde de inbillade anledningarne dertill genom en order, som den 17 sistlidne juli i N:o 29 af sagde tidning ordagrant infördes. Iucksam mot min ädte försvarare, hoppades jag af den reda i begreppen om de klandrade åtgärderne, hans öppna upträdande bordt framkalla, äfven hos redaktionen, att icke längre blifva misskänd, och således få ett önskvärdt slut på dessa tidningsarticklar, hvilka säkerligen mötts med ogillande af en tänkande allmänhet, och då min fredliga natur helst önskar att i lugn och ro få upfylla åtagna pligter, genom att arbeta å den plats, hvarpå jag blifvit satt; hade jag hoppats, att ej vidare blifva anfallen. Men då redaktionen af oftanämnde tidning i N:o 50 af den 11 dennes förklarat sin afsigt vara: ,att lära hr major Axelson att iakttaga hvad lag och författningar föreskrifva, och att nägra ytterligare försök i militär-despotism hädanefter icke Så lätt böra kunna lyckas; måste jag, ehuru obehagligt det än förefaller mig, i den ställning jag såsom militär intager, lemna följande uplysningar till den ärade allmänheten om obefogenheten, att mot min person framställa de anmärkningar, man genom bristande sakkännedom trott sig hafva skäl att göra i sak. De skrifvelser från militärbefälet, jag under min härvaro expedierat, hafva alla blifvit underskrifne, antingen af militärbefälhafvaren med mig som kontrasignent, eller ock af mig på betallning. I båda fallen är jag ansvarig blott derför, att skrifvelsen öfverensstämmer med militärbefälhafrarens, mig meddelade befallning, och att handlingen blifvit rigtigt utskrifven ur konceptet. Då Kongl. Maj:t i kommandoräag meddelar chefen för landtförsvars-departementet en nådig befallning, underskrifver nämnde chef ordern derom i följande ordalag: ,på nådigste befallning N. N. departements-chefx. Dessa order kallas ock, såsom bekant är, af denna anledning 5nådige generaltorder. 1 fullkomlig folsdrilhet härmed, i öfrerensstämmelse med tljenstgörings-reglementets föreskrifter, och i enlighet med 50-årig praxis vid nationalbeviäringen, underskrifver den officer, som här förestår expeditionen, eller för närvarande stabschefen, alla militärbefälhafvare-order, samt sådane order och skrifvelser, som utfärdas till de officerare eller öfrige personer, hvilka äro ställde under militärbefälhafvarens befäl, i följande ordalag: ,på befallning N. N. stabschef, IIdrf följer tydligen, att orden ,på befallning N. N. yylAhsochest, äro i sak alldeles detsamma som ,N. N. mivlitärhestlhlafrarek, och att således allt klander öfver ordernes eller skrifvelsernes innehåll, rigtudt emot mig personligen, är obefogadt af hvar och en utom militarbefalhafvaren sjelf, som dertill har både rätt och pligt. för den händelse att den af stabschefen ensamt undertecknade skrifvelsen skulle vara stridande mot den föreskrift, han erhållit, vare sig att sådant skett af misstag, eller det ingen oinvigd eger rätt antaga, att sådant skett upsåtligen, och hvarom blott militärbefälhafvaren Personligen kan ega kännedom, då naturligtvis yranlagenheten och ett nödvändigt förtroende fordrar, att hrurje chef i dylika saker ej delgifver sådant åt någon annan än egen förman. Kongl. Maj:t har ock, för att förhindra en adjutants förbrytelser af denna art, lagt krigslagens stränga straffrätt i chefens hand. Till följd af hvad jag ofvan anfört, upmanar jag välvilligt redaktionen, att uphöra med alla anfall mot min person, och kan försäkra, att jag i så fall skall glömma det förflutnas obehag. Irhännanle pressens gagneliga rättighet, då den räl användes, att inför allmänheten framdraga missbruk och misstag, mottager jag gerna de anmärkningar, mina åtgärder till äfrentyrs förtjena, och anser mig skyldig att med yttersta samretsgranhet godtgöra hvad jag möjligen brutit, men gör deremot anspråk derpå, att ej blifva klandrad för andra åtgärder i min tjenst, än dem, för hvilka jag lagligen eger att ansvara, och då ännå iche någon enda faktisk upgift, att jag med vett och vilja handlat olagligt i min härvarande befattning kunnat lemnas, och, mitt samvete säger mig, ej heller kan göras, torde allt det klander, tidningen rigtat mot mig, böra anses såsom rederlagdt. Wisby den 16 December 1862. G. von AXELSON. — —