Gotlands läns nya tidning – 2 oktober 1862, sida 3

En ansedd borgare hade sju välskapade söner, hvilka alla voro döfstumma. Sorgen öfver sina barns olycka frätte ständigt det bekymrade fadershjertat, och han kunde icke begripa hvarföre Gud straffade honom så hårdt framför andra fäder. En gång förde han sina stumma söner till en angränsande landtgård, hvarest man hos en gammal förpaktare åt mjölk, smör och ost. Den betryckte fadren kastade medlidsamma blickar på sina söner, hvilka friska och med blomstrande kinder sutto vid bordet; men — voro beröfvade förmågan att tala. Tårar fuktade hans kinder och han suckade emot himmelen: ,O Gud! hvarmed har jag förtjent detta? — Den gamle förpaktaren, som hade bemärkt allt detta, tog fadren å sido och tilltalade honom med trofast uppriktighet: ,Jag ser väl huru det smärtar eder, att edra söner äro dumbar, men det förundrar mig icke! Vet att, jag känner eder från barndomen, huru ni säsom gosse lade ut snaror för foglarna, och om ni lyckades fånga dem, huru ni då slet tungan ur deras halsar och sedan med ondskefull fröjd lät dem åter flyga. Vet äfven,