Gotlands läns nya tidning – 2 oktober 1862, sida 2

Först hängd och sedan Köpman. Johan Junker var en lärd, skicklig och ömsint läkare samt Medicine Professor i Halle. En gång blefvo två hängda personer till honom aflemnade. De hade varit soldater vid garnisonen i staden, hade öfvertalt sina kamrater att desertera och sjelfva rymt, men blifvit ertappade och straffade efter krigslagame. Junker lät bära dessa olyckliga på anatomisalen, hvarest de om morgonen derefter borde dissekeras vid allmänna föreläsningarna. Änatomisalen stötte intill Junkers studerkammaro. Mot midnatten, då Professorn satt och arbetade vid sitt skrifbord, fick han oförmodadt höra ett starkt buller. Af fruktan att tilläfventyrs kattor kunnat komma åt liken, steg han upp för att tillsc, huruvida så förhöll sig. Då han med ljuset inträdde i rummet, förv: inades han ej litet när han sann klädet, hvarmed liken betäcktes, vara rubbadt; men häpnide ännu mera, då han upplyfte det och saknade ett af de nyligen inkomma kadavren. Fönsterluckorna voro tillskrufvade, dörrarne låsta, och en stöld syntes således icke möjlig eller sannolik. Junker åg rundt omkring i hela salen och blef slutligen varse det förmenta liket sittande i en vrå. En rysning öfvergick honom vid denna syn, hvilket visserligen må ursäktas. Bland hundrade skulle kanske nittionio nu tagit till flygten; men Junker gick närmare och fann att han sett ganska riktigt.