garna äro oerhördt bittra mot italienska regeringen, emedan den gått Napoleons ärenden. Examiner kallar Victor Emanuel 7 cmonarken af Nizza och Savoyen, lans vicckungliga majestät och talar om hans kejserliga suverän. Observer talar om ,fransmännens kejsares prokonsul i Italien och anmärker: Garibaldis sår hafva så afsigtligt och systematiskt vårdslösats, att man oemotståndligt nödgas antaga, att prokonsuln fått order från sin herre att sk: sla den italienska patrioten tyst och beskedligt ur verlden. Garibaldimöten, storartade och entusiastiska, höra till ordningen för dagen. Senast hafva sådana egt rum i London, B irmingham och Dublin, vid hvilka adresser uppsattes till regeringen med begäran att den skall energiskt verka för Roms utrymmande af fransmännen. Italien. I Neapel cirkulerar följande adress till general Garibaldi, som uppsattes den 7 Sept. och redan fått en stor mängd underskrifter: Neapel den 7 September. General! I dag är det jemt två år sedan Neapel såg bourbonernas tyranni krossas; i dag är det jemt två år sedan du, ett titaniskt företags själ och ledare, först utvecklade den italienska enlietens hanär och ensam intågade i vår stad under ett helt folks entusiastiska bifallsrop. Vi skulle kränka den heligaste af alla menskliga känslor, tacksamheten, om vi tysta och k änslösösa för din olycka läto denna dag gå förbi ouppmärksammad. Store fånge! I dag skickar Neapel dig derför en hjertlig helsning. Hvilka vexlingar det än må vara menskligheten förbehållet att genomgå, skall dock ej någon kunna förneka dig äran af att hafva gjort oss till italienare eller ur vårt hjerta utslita minnet deraf! (Här följa underskrifterna). Italiens förhållanden till Frankrike äro i stark fart till försämring. Ministeren, lyssnande till den allmänna opinionens manande rop och till sin egen pligt, har nyss tillsändt franska regeringen en not, som nödvändigt måste påskynda antingen lösningen af den Tromerska frågan eller en fullständig brytning af alliansen. Uti det den 24 Sept. hållna ministerrådet gaf konungen sitt samtycke till denna not. Den eskildrar i klara färger Italiens läge. Den ådagalägger hvilken energi regeringen utvecklat under de sista sorgliga händelserna, framhåller italienska folkets oemotståndliga trängtan efter vinnandet af sin hufvudstad, de förhoppningar det hyser och i följd deraf svårig heten att tygla denna trängtan, liksom ock de faror, för hvilka man skulle uts: itta sig, om Frankrike, i hvars händer frågans lösning för närvarande ligger, hårdnackadt vidblifver Roms fortsatta ockupering. Noten anför de mest talande fakta till bevis för dessa påståenden. Den åberopar demonstrationerna, den allmänna meningens organer, det rop, som Garibaldi låtit utgå och som utan regeringens mellankomst lätt hade kunnat blifva hela nationens krigsrop. Man försäkrar att noten är affattad i en ton och i en form, som skall tvinga franska regeringen, derest hon icke söker slingra sig undan den kategoriska frågan, att svara ja eller nej. Ratazzi har också genom denna not velat rentvå sig från misstanken att vara ett blindt redskap åt den napoleonska politiken, hvilken beskyllning nästan alla oppositionens och utlandets organer rikta emot honom.