Gotlands läns nya tidning – 11 september 1862, sida 2

twifwelaltigt huruwida han nagonsin fan fa atnjuta fri het mera eller kanske lifwet äfwen beröfwas honom. Som man wet äro Garibaldi och Napoleon III de hätskaste fiender och då Napoleon samt Victor Emanuel hålla ihop, få fan det ej wara twifwel underkastadt om han slipper så lätt undan. Men säkert är det wäl äns då, att om Garibaldi skulle blifma fufillerad i likhet med en annan upprorsstiftare, få skola wäl också Italiens eldiga söner utkräfwa en blodig hämnd på både såwäl Victor Emanuel fom Pallawicini och hans anhang. Upplopp hafwa egt rum i Milano, der det blifwit utspridt att Garibaldi wore död, äfwensom i Brescia och Como hafwa oordningar förekommit af samma anledning. Se der en god början till en revolution. Hwad ämnar man egentligen att göra med Garibaldi? Det är en fråga fom kanske afgöras i detta ögonblick. Döda eller hålla honom fången wågar ej den bhederwärda Victor Emanuel, att flytta nekar man honom. Telegraferna arbeta ej, de äro tysta fom muren; hwad skall man tro derom att något telegram ej kommit på fer a sju dygn? Kanske hafwa både Victor Emanuels och Napoleons throner ramlat? Kanhända försiggår som bäst en revolution både i Jtalien och Paris, maken till den sjuttonhundraåttationio? Åtaliens föner, hwars land han wille befria, hafwa sjelfwa skjutit på honom, emedan Victor Emanuel welat det och de hafwa förs stört fin frihet och sitt fosterland för en knapp fold. Med förftåndet, yttrar en af wåra större tidningar, måfte hwar och en ogilla Garibaldis företag; men hjertat tager parti för honom. Det är sannt; ty hur många gånger får ide förnuftets röst wika för hjertats? Men om man betraktar honom rätt, få ffall man ej finna i honom en wanlig upprorsstiftare, han efterfträfz war ej någon krona; ty hade han gjort detta, skulle han ej fatt den på Victor Emanuels hufwud. Han eftersträfwar endaft Italiens frihet från allt utländskt förtryck och då man finner detta såsom bewekelsegrund, så kunna ej hwarken samtid eler efterwerld se i honom någon lycksökare eller upprorsstiftare. Det är sanut, att han höjdt upprorsfahnan inom Victor Emanuels lane damären; men om man antager, att detta ingått i hans ploner för det helas skull och att då han en gång fatt Victor Emanuel på thronen samt att hans mening fås ledes ej kunnat wara att störta honom, få finner man Garibaldi mera ursägtlig. Endast då det war för sent att göra motstånd och då han insåg, till hwilken grad Victor Emanuel låtit missleda fig of den franska väfwen gjorde han motstånd och ett förtwifladt motstånd, som hedrar honom. Franska kejsaren, fom är få mån om hans helighet Påfwen, kunde ju taga honom till fig, åtminstone i Avigs non, der det en tid war Påfwe-fäte under medeltiden. Han kunde då äfwen få dela litet af de 14 millioner, fom äro bewiljade Påfwen, endast om han wille afträda från fin ftol i Rom. Inf. meddelar här några rader efter samma tidning fom nyss nämndes, hwillen yttrar följande: Orleanifterna och republikerna äro ännu ide utdöda i Frankrike och när Lord Palmerston utsäger sitt sista ord, blir det säkert ej till förmån för en reaktion i Jtalien. Redan franska Monitörens bekanta förklaring har inom den engelska pressen wäckt en storm af owilja och Dayly News säger rent ut, att fransmännens kejsare måtte i sanning wara trött mid lifwet och mätt på att regera om han fröfer ett enda här på Garibaldis hufmud. Inf. upprepa det ännu en gång: Garibaldi har sannolikt beräknat, att genom sitt företag, hwilken utgång det än finge, ffulle påffynda en för Italien lyckosam fris och tror, att han ide missräknat fig, att han ide förgäfwes wågat sitt dyrbara lif och nppoffrat fin frihet. Nm