Gotlands läns nya tidning – 11 september 1862, sida 2

bommat till sunden för oss, så att det icke såg möjligt ut att komma väl derifrån. Vi måste ligga der och äta på vår proviant, som just icke var att skryta med. Vet ni, mina herrar, det kan likväl skära en i hjertat att tänka på, huru der hushållades med folket, och ett folk, som sannerligen skulle kunna göra underverk, om det fått bara ut sin rätt. Men de dogo som flugor af den ruttna födan, som kronan fick betala dyrt, men hvaraf leverantörer och proviantmästare blefvo feta. Likväl hördes ingen klagan. Man bara svor, för det man icke fick slåss. Sådan var andan hos alla, och ehuru vi voro instängda, som rättan i fällan, fanns ingen, som tänkte på att ge sig. Slåss, bara slåss! det var vår tanke och vår längtan, både natt och dag. -Kungen var sjelf hos oss, och uppmuntrade oss ibland. Han gick helst med skärgårdsflottan, och Stedingken var hans förtrognaste, sades det. Också hade Chapman byggt en skärgårdsflotta, som något dugde till, ehuru den fick stryk vid Svensksund året förut. Det var först efter vår reträtt från Viborg, som den stora segern blef vunnen på samma ställe, det böra herrarna komma ihåg. Vi, linjeflottans officerare, voro derföre litet stolta af oss, och sågo något förnämt ned på skärgårdsflottan. Emellertid, så som vi lågo i Viborgska viken, var det bäst att vi alla höllo tillsammans. Jag undrar, i det hela, om någon svensk kung nånsin varit värre i fällan, ute på sjön nemligen,