Gotlands läns nya tidning – 4 september 1862, sida 3

spraket talas här; men jag måste lära mig bade engelska och tysta spraken, i hwilka jag nu temmeligen godt reder mig. Jag försökte genom swenska ministern erhålla trangport på ett amerikanslt regemente, men detta lyckades ej. Öfwersten för mitt regemente påstyndade mig att lära spraket, emedan han wille ge mig en officersplats; men jag maste afjla detta anbud, ty jag förftod ingenting af artilleriet. Hade jag kunnat spraken då jag fom till Amerika, hade jag kommit in genast fom premierlöjtnant. Här äro de mycket noga att man fall funna språket wäl för att tomma in fom officer; men jag är tillfredsstäld af att ha warit foldat en tid, ty man får ordentligt gradpafera utan affeende. Förbigaende den tid wi lågo uti Camp Duncan, der mi hade wåra goda bagar, erhöll wårt Regemente, bestaende af 4 bHatterier, ordres den 10 Mars d. å. att wara marschfärdigt kl. 10 f. m. Wi hade förut erhållit ordres många ganger att uppe bryta, och när wi wäl woro färdiga, erhöllo wi alltid contraordres; men ej denna gången. Dagen war regnig, kall och dyster, och tyctes sörja öfwer war färd. Kl. 3 11 hördes öfwerstens com mando: gif akt! och genast derefter ett följande till afmarsch. togo wägen genom Washington, der alla fenster, dörrar och trots toirer woro öfwerfylda med menniskor, hwilka bjödo oss fitt farwäl och lycka på färden; allas ögon woro tårfylda, och jag återgaf dem mitt farwäl på ett sätt, fom woro jag en fon eller bror till dessa innewanare. Marschen fortsattes sedan wi lemnat staden uti det dåligaste wäglag man fan tänka fig; på åtskilliga ställen gick smutsen högt öfwer hjulnafwaren och oss ända öfwer knäna. Aldrig fan en Europå föreställa fig hwilka swåra wägar det är uti Amerika; man får passera nästan brådjup och berg, det ena hjulet af wagnen mot himmelen och det andra i jorden; dertill äro wåra batterier de swåraste fältbatterier uti hela Unions-armeen. Tre af dessa bes stå af 20-pundiga refflade kanoner, och ett, wid hwilket jag är, af 32-pundiga messingshaubitser; de dragas af 8 bästar, hwilka ofta ha swårt att komma fram med dessa pjeser. Wägarne woro öfwerfylda med trupper, bagage och packwagnar. Det war 18 batterier, utom allt infanteri och kavalleri, fom bröto upp på fam ma dag, och få längt ögat kunde fe, framför och bakom of, woro öfverallt trupper och wagnar. Omkring kl. 6 e. m. slogo mi läs ger wid Barleys Croasroad för att bivuakera; natten tillbragtes wid stora eldar, ty att ligga war omöjligt, emedan marken war fuktig och kall. Nu började ett krigarens lif: ingen hwila och knapp föda; mi erhöllo blott kaffe morgon och afton. Omkring 8 dagar marscherade wi oupphörligt utan att erhålla någon middag, ty wåra proviantwagnar kunde ide komma fram, dels af trängfel, dels af wägarnes ofarbarhet. Wi bivuakerade mid följande frällen: den 11, White field; den 12, Coart Hous; från denna plats ers höllo wi ordres att marschera till Alexandria, (wi skulle eljest mars schera till Manasses, sedan på Richmond). Öfwerallt på wägen woro husen dels uppbrända, dels spolierade, inga innewånare fyns tes, alla gärdesgårdar woro uppbrända, stora sträckor af skog woro nedhuggna eller förbrända, samt på många ställen grafwar efter de wid Bullsrun fallna. Wi slogo läger utanför Alexandria den 14 Mars, der wi lågo uti 10 dygn. Under dessa dagar inträfs fade ett fruktanswärdt regn, det fom uti stora strömmar och inom en timme war det nästan öfwer 3 aln watten; wi hade inga tält, ty dessa blefwo qwarlemnade i Washington. Under denna tid giorde mi oss tält af wåra pressenningar och lågo i dem omkring 10 a 12 man; men det war omöjligt att ligga, ty wi flöto alla. Lycka mar emellertid, att tätt intill wårt läger låg ett stort bräns neri, uti hwilket wi woro förbjudne att gå, men det oaktadt togo wi det med storm, och fingo tak öfwer hufwudet samt wåra genom blötta fläder torra. Sedan hade wi det fom hötel under hela den tid wi lågo der; det war få stort att 1000 man funde ligga der beqwämt, men wi måste också taga plats uti alla bryggkäril, mint lar och wrår. Allt går an uti fält, men när det regnar, finnes intet otrefligare för en soldat, fom måste wara och förblifwa une der bar himmel; dessutom blir det en födan smuts, att man har swårt att funna gå, ty jorden här är lerig och bliv få flipps rig och bal, att det är wärre än att gå på id. — Den 25 Mars uppbröto wi och marscherade till Alexandrias hamn för att embars kera oh gå till Fortes Monrau. Sedan wi arbetat 2:ne dagar och en natt för att få alla kanoner, seltyg, hästar, bagage, m. m. om bord (wi lastade 4 angare och 5 seglare, hwaribland 2:ne skepp) blefwo wi den 26 på f. m. utfatta på floden, fastän wi dock ide genast kunde gå, ty hela floden lag full af fartyg, uppfyllda med trupper af alla wapen. Det war en herrlig anblick att fe denna tafla, alla dessa stora statliga ångare, bländande hwita, och 3:ne däck öfwerfyllda med krigare i uniformer af alla couleurer, samt seglare, som också lika stolta höjde sig öfwer floden med sin dyrbara börda. Från Washington kommo oupphörligt ångare, fyllda med passagare; mången för att fe denna expedition afgå, mången för att sända kanske sitt sista farwäl ät en fon, en bror eller någon annan får slägtinge och wän. Hela floden hwimlade af alla cous leurer, och man trodde fig ide wara på sjön, utan snarare på ett stort fält. Kl. 5 gafs från General MåClellans chefskepp signal att gå; ett djupt wemod grep nästan alla, när wi kände fartygen sättas i gång, för att föras från den strand, som wi kanske icke mera skulle få återse, — men bort från soldaten allt wemod och oro! — Med ens korsades luften af tufentals hattar och mössor, oh — —— — — — ——— ——