Gotlands läns nya tidning – 4 september 1862, sida 3

hvarefter den döde bars hem till döfva Karin, som fuktade hans liflösa stoft med sina varmaste tårar. Så slutade mäster Blommas hedersdag. Han fick icke mottaga den dyrbara blomstervasen, men han fick i stället det enda han önskat: En salig död och en graf på kyrkogården. Det förra gaf Gud och det sednare hans lärjungar; ty åtta dagar derefter myllade de hans stoft i jorden och blomsterströdde hans graf. Många år ha sedan försvunnit, men ännu lefver mäster Blommas namn i ett välsignadt minne. Den vackra blomstervasen nyttjas som bordsprydnad vid alla högtidliga tillfällen, och hvarje Söndag vallfärdar ungdomen med blommor till hans graf; ty det går en sägen bland folket som förtäljer, att så länge denna graf är blomsterbeprydd, så skall äfven församlingens lycka och välstånd blomstra. Det vill med andra ord säga: att så länge församlingsboerna lefva efter hans råd och förmaningar, skall allt gå dem väl i händer. Sålunda fortfar hans ädle ande att verka inom det samhälle han i lifstiden tillhörde, ännu sedan stoftet är förmultnadt i jorden. Han visar oss derigenom hvad en ringa skolmästare förmår uträtta här i verlden för ljusets och mensklighetens sak. — Gack du, min läsare, och gör sammaledes!