Gotlands läns nya tidning – 4 september 1862, sida 3

att mera allvarligt rikta sina tankar åt Gud. Han visade för det andra, att den sanna storheten består i ett verksamt lif i Herrans tjenst, hvaribland han särskilt påpekade huru stort och herrligt det var att vara en kristlig barnalärare. Han tolkade sedan i varma ordalag den barnsliga kärleken, och då han till sist beskref hvilken som var den störste i himmelriket, så riktades allas blickar på mäster Blomma, ty han förekom dem i detta ögonblick såsom ett godt, oskuldsfullt barn, inbäddat i ett lager af löf och blommor. Det hela var en vacker barnapredikan, som gjorde ett djupt intryck på menigheten; ty alla förstodo, att den hufvudsakligen hvälfde sig kring mäster Blommas lefnad, som predikanten målade i sanna och träffande färger, hvilket lockade tacksamhetens glädjetårar ur de flestas ögon. När den vanliga gudstjensten var slut, trädde prosten åter för altaret och höll ett långt tal till mäster Blomma och församlingen. Han tog sedan den prydliga silfvervasen i hand och uppmanade den vördade läraren att träda fram och emottaga gåfvan; men Blomma satt alldeles orörlig, med ett barnsligt leende på läpparna. Prosten gick fram till den gamle och räckte honom vasen, men utan framgång; ty man fann vid närmare efterseende, att själens blomma flyttat till Gud; det var endast den skrumpna stängeln som satt qvar. Prosten vände sig härvid med rörda känslor till församlingen och läste Herrans völsignelse,