Gotlands läns nya tidning – 31 juli 1862, sida 3

Ett så omenskligt yttrande, som insändaren i Gotlands Läns nyaste Tidning för den 24 dennes påstår Kapten Essten haft, neml. att han, Kapten Essåen, ej hade vidare med Pihlström att skaffa, än att, derest icke Lakejen från Fridhem efterkom hans tillsägelse, skulle han låta kasta Pihlström i land; kom hvarken öfver Kaptens läppar, ej heller har jag anledning tro Kapten ens hyste någon sådan tanke, ty då hade han väl ej, både som menniska och befälhafvare, så samvetsgrant arrangerat för Herr Pihlström. Om något hade varit att göra ombord för Herr Pihlström, så är jag äfven öfvertygad att den närvarande Läkaren fullgjort sin pligt, äfven om än ej Kapten Essten tillkallat honom, ty Läkaren bodde äfven i aktersalongen och gick förbi och såg Pihlström flerfaldiga gånger; dessutom tror jag mig veta att Kapten Essöen talade vid Läkaren om den sjuke. Uti hvad jag nu relateradt kan jag ej se att Hr Kapten Esseen gjordt sig saker till någon uraktlåtenhet, tvertom borde aflidne Herr Pihlströms anhöriga vara tacksamma för Kapten Esstens sätt att dra försorg om den sjuke. Sanningsenligheten af ofvanstående kan jag, om så skulle påfordras, edligen intyga. Orrefors d. 26 Juli 1862. A. W. DIDRON, Smidesverkmästare å Jernkontorets stat. Adress: Hudiksvall. På begäran af befälhafvaren å ångfartyget Nore, Hr Kapten Essen, som uti en insänd artikel i Gotlands Läns nyaste Tidning för den 24 sistl. Juli beskylles för liknöjdt och omenskligt förfarande mot Målarmästaren Pihlström, hvilken såsom passagerare medföljde nämnde ångfartyg på dess resa från Stockholm till Wisby den 21 Juni, får jag, såsom varande den i tidningsartikeln omnämnde läkare, hvilken under denna resa fanns ombord, meddela hvad jag har mig bekant om den beklagliga olyckshändelse, som var orsaken till Hr Pihlströms död. — Ja samtalade länge om aftonen uppe på däck med Hr Pihlström, hvilken då han hade hört att jag var läkare, rådfrågade mig i afseende på en periodiskt återkommande hufvudvärk, hvaraf han sade sig under flera år hafva lidit; vid samma tillfälle yttrade han äfven, att han, ehuru han mycket befarit hafvet dock hade stor benägenhet för sjösjuka. Klockan vid pass 310 nedgick jag i min hytt och återsåg ej Hr Pihlström förr än omkring klockan 5 följande morgonen, då jag fann honom liggande på en madrass på salongsgolfvet tillika med ett större antal andra däckspassagerare. Dessa beredde sig just då att uppstiga och Hr Kapten lEsscten var då sysselsatt att söka väcka Hr Pihlström. Kaptenen omtalade då för mig att Hr Pihlström hade under loppet af natten fallit på hufvudet utför salongstrappan och att Kaptenen, för hvilken Hr P. äfven omtalat sin disposition för sjösjuka, ansåg hans tillstånd vara en följd af denna sjukdom, heldst han ej kunde upptäcka någon yttre skada på hufvudet. Då jag efter undersökning af Hr P. underrättade Kapten Esståen, att den sömn, i hvilken Hr P. syntes försänkt, ej var naturlig, utan var ett tillstånd framkallat af den hjernskakning (commotion åt hjernan) han vid fallet erhållit, var Kaptenen behjelplig att upplyfta Hr P. och lägga honom på flera i rad placerade mjuka stolar på hvilka kuddar voro lagda under hans hufvud. Några kurativa åtgärder kunde på ångbåten ej med Hr P. företagas. Något yttrande af Hr Kapten Essåen, som förrådde omensklighet hörde jag ej, liksom jag ej heller fann honom liknöjd för Hr P:s lidande. Deremot då jag yttrade till honom, att jag ansåg det vara bäst att Hr P. uppfördes till Lazarettet i Wisby, att der vårdas, omfattade han med beredvillighet detta förslag och sade, att han skulle ombesörja, att Hr P. skulle blifva dit transporterad, så fort möjligt var. Stockholm den 26 Juli 1862. K. A. HAGBERG, Med.-Doktor. Målaremästaren Pihlström från Stockholm, som fallit hufvudstupa utför trappan till salongen på ångfartyget Nore, intogs å härvarande Lazarett efter ångfartygets framkomst den 22 dennes uti sanslöst tillstånd, och afled derstädes på andra dygnet. Obduetionen visade att han ej i fallet lidit någon lifsfarlig kroppsskada, utan aflidit till följe af en fallet troligen äfven framkallande hjerninflammation (weningitis cerebro-spinalis) i förening med jernskakning (commotis cerebri); hvilket jag ej allenast på aflagd embetsed intygar utan ock med denna min edeliga förpligtelse, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ bekräftar. Wisby den 27 Juni 1862. ERNST LEIJER, Medicine-Dokt. och Chirurgie-Mag., Lazaretts-Läkare m. m.