Gotlands läns nya tidning – 17 april 1862, sida 2

vid solsken och fogelsång. Fickorna blefvo fyllda med stenar; man närmade sig huset under sång och bång; en anförde — det var den modigaste bland gossarna; flickorna slutade tåget, och man tog hämnd för den ångest, man utstått om aftonen genom att nödgas gå förbi det lilla huset. Man bombarderade de tätt tillslutna luckorna med stenar, sjöng sjelfgjorda visor, i hvilka huset var ämnet, och knöt — som man säger — näfven i byxsäcken; ty ingen vågade sig öfver rännstenen, hvar och en höll sig försigtigt så långt borta som möjligt — hvem ville väl våga sig närmare? Tänk, om den tillstängda dörren blef i samma ögonblick öppnad — om en knotig hand sträckte sig ut och grep den skyldige för att draga honom i huset till det — det, som ingen visste, men som just derföre var så förskräckligt. Af fruktan för detta höll man sig på afstånd, hojtade och skrek, slog och blef sjelf slagen, log och grät. Men när aftonen kom, när solens sista strålar öfvergåfvo det lilla huset, och dess hvita murar stodo bleka och spökaktiga qvar, när mörkret föll derpå, och månans matta. sken darrade och lyste mellan träden, då fick modet en knäck — barnen smögo sig ängsligt förbi, kastade en skygg blick åt sidan och lofvade i sina små hjertan att aldrig mer håna det fruktansvärda, aldrig mer... till dess solens första strålar utplånade detta löfte liksom daggen på bladen i den förfallna trädgården. —