ordet fritt, och det bör så wara i wårt fria land, jå att läfaren fan när och hwar fom helst utbjuda fitt andliga marknadsgods till hugade afnämare. — Der: före, bar man i gamla dagar ej nog fart upplyst Guds församling, få är det nu dessmer ens ömmaste aliggans de att på allt fött göra detta desto traftigare. Men detta aligger numera ingalunda endast kyrkan, fastän henne naturligtwis i främsta rummet, ty man har ju satt ordets frihet och lekmannen i jembredd med presten, utan det tillkommer ocksa hwar och en annan samhällsmedlem, föräldrar, husbondefolk, lärde och olärde, hwilka samtliga med alla wettets wapen, med tal och tryck, med eget föredöme och kristlig kärlek skola bekämpa det fom är skadligt i läseriet, och den smygande katholicismen deruti och afhalla sitt husfolk från dessa stormande predikare, som blott uppröra tänslan, ropa på tro och tro, men som förakta gerningar och samhällsnyttiga dygder, samt salunda med lämpa ech förstånd försöla återföra dessa enfaldiga förförda till sundt förnuft och fruttbringande sysselsättningar. Att läseriet werkligen medfört en ganska helsosam religiös uppryckning medgifwa wi gerna, äftvens som att mangen läsare lärer och lefwer utan allt skrymteri. Må man befinna nesan för wårt upplysta tidehwarf af detta andliga elände och förtryck, som läseriet dragit öfwer oss samt all den mångfaldiga famhälls-mwåda, hwarz med det ännu hotar; och må ifynnerhet hwar och en, som af fin ställning eller förwärfwadt anseende ftår högre i samhället, betänka detta, få att han ej genom en obe tänksam efterlåtenhet för sitt husfolks känslopjunk eller nyfikenhet för fonventifelsväfendet, med sitt exempel underblåser religions wurmeriets farliga låga till skam och skada för fin egen wärdighet, Fäderneslandet och en ädel mensklighet; ty, om man fålunda låter folket stadna eller gå tillbaka uti den allra wigtigaste af dess angelägenheter, eller i wärdiga religionsbegrepp, kan man alls ide wänta någon förnuftig och helsosam famhälls-utwedling i andra afseenden.