Gotlands läns nya tidning – 31 januari 1862, sida 3

Huru rik hon än var på timliga fördelar, var hon ännu rikare på fägring, ty man kunde svårligen få se ett ansigte, på en gång skönare och mer intagande än hennes. — Det låg deruti något så mildt och ljuft, att det tjusade ögat och fröjdade hjertat. De samtalade lifligt och gåfvo ej akt på en yngling, hvilken de passerade förbi. Han stod lutad mot en lyktpåle, betraktande med dystra och nästan förtviflade blickar de bortilande böljorna. Gossen var äfven så försjunken i sina, såsom det syntes, sorgliga tankar, att han icke fäste någon uppmärksamhet vid den unga flickan och hennes följeslagerska. De hade redan två gånger gått om honom, utan att hans blick fästes på dem. Der han stod orörlig och stirrande, liknade han en bild af smärtan. De söndriga, fordom fina kläderna, det oroligt arbetande bröstet, de förtärda anletsdragen, allt gaf tillkänna, att han var fattig och olycklig. Sedan han en lång stund följt vågorna med sina blickar, drog han en djup suck, for med handen öfver pannan och mumlade några osammanhängande ord. Derefter aftog han den slitna mössan och gick ett par steg emot en tjock herre, som i detsamma kom gående; men han drog sig likväl genast tillbaka, rysande för hvad han ämnade göra. En mörk rodnad flög öfver hans förtärda ansigte och något, liknande en tår, glimmade i ögonen, då han hviskade vid sig sjelf: