Gotlands läns nya tidning – 31 januari 1862, sida 3

nung Gustaf Adolf asett Hertigens tilltag, och i hettan gaf ban da hans Durchlaucht en sa häftig örfil att näsan sprang i blod på denne. Det war den största sklymf, fom kunde hända den unge furstesonen, att i hela bet lysande sällskapets åsyn emottaga en DY lik tillrättawisning. Öfwer den guldbroderade drägten flöt en mörk blodström, men, om möjligt, woro hans kinder purprade af en ännu mörkare rodnad, det war harmens, förödmjulelfens och den trotsande wredens. Gustaf Adolf angrade genast sitt häftiga utbrott; men fom Hertigens fel ide kunde eller borde urskuldas, få kunde ide Komms gen mi genom någon forts ursäkt eller afbön, gifwa honom uppe rättelse. Men Konungens ridderliga finne och fina takt förnekade fig ide nu heller. Då han fåg Hertigens af blygfel och wrede lagande ögon riktade på fig, med ett Hotfullt uttryck, fade han med böjd röst: Eders Durchlaucht! edra blickar tydas kräfwa hämd, säg hwad ni önskar af Sweriges Konung; en billig upprättelse skall ide nekas eder. Hertigen närmade sig Konungen och sade halfhwiskande, som hade han fruktat att låta de omkringstående höra fin oerhörda djerfhet: Jag önskar ide, men jag fordrar att Sweriges Konung, fom få grymt tränkt gästfrihetens lagar, ännu i natt på wärja eller pistol stänker mig upprättelsee. En duell saledes, må få ffel yttrade Konungen, och böjde sitt hufwud till bifall. Genast derefter aflägsnade fig Hertigen; då han pafserade de lysande raderna af balgäster, och deribland jag Fröken Ebba, ftans nade han och frågade henne: Med hwad rätt har gamle Stjernus stöld gjort fig till eder riddare för aftonen? Med fvärfaderns, eders Durchlaucht, jag är trolofwad med Riksrådets fon, swarade Ebba, med en nigning, werkställd efter etikettens reglor. Med en mörk blick, men utan att yttra ett ord, fortsatte Frans Albert sin gång. Efter balens slut skall Gustaf Adolf werkligen hafwa duellerat med Hertigen; huru denna strid aflopp, är man ej rätt säker på, men då de bada höga duellanterna i dagbräckningen aterwände, mumlade Hertigen, gnisslande med tänderna: Did och fördömelse! denna afton skall engång, förr eller sednare, kosta denne stolte Konung hans hjerteblod! DÅ denne store Gustaf Adolf längt efterat stupade på Liltzens fält, misstänktes starkt den honom åtföljande Hertig Frans Albert of Saxen Lauenburg att wara Konungens baneman. Detta har dock aldrig af historien kunnat bewisas. Denne Konungens förmodade mördare, war samme unge Hertig, som i Stodholm pa Enkedrottningens lysande bal erhöll en konglig örsil, han skulle således af enskilt hämdlystnad hafva uppoffrat trettioariga krigets störste nordisle hjelte.