Gotlands läns nya tidning – 31 januari 1862, sida 3

En historisk sägen. En Kunglig örfil. Antecknad af O—a. As Enke-Drottning Christina of Holstein (Carl d. 9:des gemål) gafs en lysande bal på Stockholms Slott är 1675. Bland gär sternas antal mar den af ära oh ärr höljde Raådsherren Nils Stjerusköld. Denne man af Swenfl tro och heder mar en af fin tids utmärktaste sjöhjeltar, som wid många tillfällen gjort Konungen och fosterlandet owärdeliga tjenster. Drottningens pipare? uppstämde en liflig dans; bland Pe lysande gästerna woro flera utländska furstar, och ibland dem den unge Hertig Frans Albert af Lauenburg, en öfwerdadig och stolt yng ling, hwars ofta öfwermodiga fätt förskaffade Honom manga owänner. Den unga sköna Hoffröken Ebba W. war denna afton ett af undadt föremål för den wackra Hertigens galanteri. Men hon fyntes ide allenast likgiltig för, utan till och med beswärad af hans trägna uppwaktning, nagonting fom syntes alldeles oförklarligt för hennes wänner. En ny dans uppstämdes; Hertigen ilade fram för att bjuda Ebba fin hand till densamma. Men han hade knappast hunnit öfwer halfwa golfwet, da han warseblef att Ebba gick för att träda danfen med Riksrådet Nils Stjernsköld. Denne hjelte hade, till följd af ärofulla blessyrer, förut gått på kryckor; de woro nu nys ligen bortlagda; men Stjernsköld war ännu temligen styf i sina rörelser, hwilket gjorde att han i dansen sag nagot beswärad ut. Med ett retsamt sarkastiskt leende betraktade Hertig Frans Albert det dansande paret; wårdslöst stödjande fig emot en pelare, öfwergick hans leende min fnart till ett dystert, nästan ondskefullt uttryck. Hans tankar fyntes få upptagna, att han ide märkte huru ban sjelf fixerades af en annan person, fom, samtalande med nä gra herrar, stod helt nära. Denne person war äfwen en ung man, af hög wäxt och ädel hållning, ljust hår och skägg, och stora blå uttrycksfulla ögon; denne man nalkades nu Hertigen, gaf honom ett lätt flag på axeln och fade: Hmi står ni få dyster i hågen, min kusin; misshagar ev munterheten omkring eder? Er8 Majeftät, swarade Hertigen lindrigt rodnande, edert hof är en typ för skönhet och elegans, och just derföre märkes få lätt när en och annan tungfotad björn kommer bland sylfidernar och Hertigens blickar följde ater Stjernsköld med ett lätt hän. Min fujfin, genmälde Konungen, (ty det war Guftaf II Adolj) i det en wredesblixt ljungade ur hans blickar, ni menar Riksradet Stjernsköld; men wet att denne björn mer än en gång räddat lejonets ära. J detsamma, fom Konungen yttrade dessa ord, dansade Stjernsköld gravitetistt förbi med fin sköna dam. När han fom midtför Hertigen kunde denne omöjligt emotsta fin pojk aktigt elaka önffan att på något sätt inför de Kongligas och Hela hofwets blickar göra Stjernsköld löjlig. Utan att befinna Kommgens närwaro och de mänga blickar fom woro fästade på dem, satte han fram fin fot framför den ärewördige Radsherren, för att sålunda fälla honom till golfwet. Stjernsköld snafwade äfven, och stupade omkull, dock utan att på något sätt skada fig. Ett triumferande åtlöje spelade i detsamma på Hertigens läppar. Detta leende räckte dock ide länge, ty just fom Stfjernsköld oskadd reste sig upp, då, o förödmjukelse utan like! brände en swidande örfil på den furstliga kinden. Med wredeljungande blickar hade neml. Kos