Gotlands läns nya tidning – 24 januari 1862, sida 3

och hvars rikedomar tillät henne att pryda sig med det dyrbaraste, som kunde anskaffas. Men som ung förbittrades hennes triumfer af att se sig ej vara den enda firade, och ej alltid vara tillbedd af just dem, som hon för ögonblicket helst ville; som äldre saknade hon sin ungdom, och förskräcktes för hvarje spår af tiden i sitt utseende, och då hon stundom såg en eller annan medtäflarinna i prakt och anseende, fann hon sig olyckligare än mången, som saknar lifvets nödtorft. Fåfångan kan aldrig göra menniskan lycklig, emedan dess begär äro utan gränsor och aldrig kunna tillfredsställas. Maja var deremot lycklig och förnöjd hela sin lefnad; som hustru åt en fattig handtverkare, hade hon lika litet tillfälle som förut som tjensteflicka, att uppfylla inbillade behof. Hon var arbetssam och tarflig, och välsignelsen följde hennes arbete, så att det vödvändiga aldrig fattades henne hvarken i kläder eller föda. Hennes man hade alltid för sitt stånd och sitt arbete passande kläder, och behöfde ej på krogen söka ersättning för en dålig eller osnygg föda. Huru mycket rikare var hon icke i sin fattigdom än den praktälskande Rosaura! Majas önskningar och behof svarade emot hennes stånd och vilkor, och det är deruti som den sanna rikedomen består. Rosauras både önskningar och behof voro utan gränsor och hon var derföre i sitt öfverflöd alltid fattig, hon kände alltid brist. Om Maja någon gång kände brist, så kunde hon kasta sina omsorger på sin fader