Gotlands läns nya tidning – 24 januari 1862, sida 3

men ännu ej modlös, wände sig rosen om till de i hennes närhet blommande systrarne, men den fäfänga, i stolt färgglans prunkande tulpanen förstod ej hennes inre lif, utan blickade afundsjul ned på henne. Rädd wände rosen blickarne fran masken, fom endast mille draga nytta af henne — fran systrarne, som ej förstodo henne — fran plantorna, som sårade henne, för att söka ett wäsende, ware fig tillhörande djurs eller wextrilet, fom wille älska henne och gifwa henne skydd och wåärd. Och fe, lätt bewingad, prälande af guld och purpur, nalkades henne, smekande och smickrande, en grann fjäril, omfladdrande henne med ömma lärleksord, och med förtjuss ning öfwerlemnade hon fig åt willan, att wara älskad och förstadd att ej mera stå ensam och öfwergifwen. Men äter maste hon se fig gäckad. Alltför hastigt swäfwade den lädttsinnige ifran henne, omgycklande med samma smickrande ord de andra blommorna, bes dyrande för enhwar att han endast älskade henne, att hon wore Den skönaste, hwarefter han äfwen öfwergaf henue. Bedröfwad, mycket bedröfwad såg rosen sig omkring; då såg hon ett djur, illa bildadt, som hade walt ett weck på hennes stjelk till hwiloplats och derifran med underbar sticklighet och snabbhet spann tradar of en oerhörd finhet, hwilka det förenade till ett nät. Med spänd uppmärtsamhet följde rosen alla det flitiga djurets rös relser, och hade helt och hället, försjunken i åskadande, för ett ögon blid glömt fin smärta, och da hon nu såg den glänfande wäfwen omsluta henne och hennes blad liksom med en lyfande slöja, öpp nades ännu en gang förtroendefullt hennes hjerta och trodde sig hafwa funnit en beskyddare, som med sina silfwertradar wille bygga en sliljemur emellan henne och den kalla, fremmande werlden, och och spinna henne in i ett eget, hemlighetsfullt rike af mildhet och innerlighet. Det war den sista willan, men ockja den hardaste. Spindeln hade ej wäft sitt nät för andra ändamal, än att fanga sina offer, och fragade ej det ringaste efter rosen; han hade endast behöft hennes stjelk till fästpunkter. Rysande sag den älskliga Bloms man en stackars fluga i spindelns klor, och såg den, fom hon ans fett sasom ett likstämdt wäsende, i fin rätta gestalt. Högst bedröfwad lät hon sitt sköna hufwud sjunka och öfwerlemnade fig ät fänslan af en outsäglig tröstlöshet, at nedtryckande betraktelser, midt i en med fa slösande prakt utrustad natur, med få många utsigter till lyda — ensam, oförstadd och okänd. Sadan fann henne blomsterengeln, då han en afton swäfwade ned, för att uppfriska sina barn med den milda daggen, och, mildt upplyftande hennes lutande hufwud, fragade han hwad fom fattas des henne. Gratande berättade Honom rosen hwad han erfarit och lidit samt bad honom, att liksom hon blomstrat upp under hans kyssar, hon ater matte under dem fa förgas, emedan hon ej kunde lefwa i en fall, kärlekslös werld. Men med mildt allwar swarade henne den himmelske: YJi sändas wi ut af ljusets fader att wäcka till lif; men liksom wi endast pa hans befallning få wäcka en warelse till lif, sa är det oss lika få litet tillatet, att utan hans befallning från fin plats aflägsna minsta mask eller minsta planta, da enhwar är bestämd för ett heligt, gemensamt ändamal — är en länk i werldsaltets stora kedja, som ej far lossas förr än dess tid är ute. Afwen dig, min hulda rosa, får jag ej rycka ur den krets, som du tillhör; du är i skapelsens stora rike bestämd att wara en sinnelild af kärleken och behagen, till glädje för de mest gynnade af alla skapelser pa jorden: menniskan. Hon skall älska och wörda dig, men ändå bryta dig. Jag inser nu att jag skapat dig allt för wek; att du, ställd i en hard omgifning, maste förgas af smärta, och derför will jag gifva dig nagot att möta hardt mot hardt med. Betjena dig af detta wapen endast till förswar mot kittslighet och rahet, men aldrig för att dermed sjelf anfalla. Med dessa ord lät ens geln fin hand fakta glida utmed rosens stjelk, och på den wäxte ut törnen, fom sedan dess omgifwa det ömtaliga barnet, skyddande och bewarande det. Menniskans hjerta, wekt och godt skapadt, mäste brista af outs säglig smärta, när det finner fig omgifwet af girighet, afund, ofdrstand och ondska; fer fig missförstadt och saradt i sina heligaste känslor, när högmod och fafänga förödmjuka det; men skyddande det wäxer småningom af lifwets erfarenheter en törnhäck, wäfd af lugn, modigt motstand och likgiltighet för småaktiga anfall. Wäl om den tjenar det till förswarsmedel — om det genom den bee warar jemnwigten i sitt inre, friden och högaktningen för fig sjelf — om fänflan för det ädla och goda höjer fig renare bakom den skyddande mallen och ej later hänföra fig till hat och förakt för menskligheten. —r. (Norrköpings Tidningar).