Gotlands läns nya tidning – 24 januari 1862, sida 3

För Lördagsqwällen. Huru rosen fick törnen. Morgonens förfta flägt gick fram öfwer den unga, i den friffa daggen fig badande jorden, fom ännu, darrande och undrande, tårdränkt fom det nyfödda barnet, blidade fin första lefnadsmorgon till mötes. Kallad fram ur kaos af slaparens allsmäktigawarde, lag hon sakta andande i sin Ö gröna, jungfrulika drägt. Annu hade inget fotsteg berört henne, ännu hade inget ljud stört tystnaden på höjderna eller nagot dån framkallat klyftornas eko, ingen storm hade brusat genom den nylöfwade skogen och ingen srale af blixten krossat trädens kronor. ÄÅnnn slumrade de wäldiga naturkrafterna, liksom de wilda passionerna, som en gång skulle till dess djupaste grundwalar genomgräfwa dess inelfwor; ännu hwilade ocksa alla heliga, sköna och innerliga känslor i fin morgonslummer. Grön och leende låg jorden, men ännu ej smyckad af blommornas mång: färgade, doftande frans, ty på den första strålen fran den gyllene, den östra horisonten rodnande solen nedswäfwade en engel, för att stänka jorden denna herrliga gudagafwa. Hwar han gick fram sprungo ur jorden mid hwarje fjät de fina ängblommorna, ans sprakslösa violer, oxläggor och tusenskönor; der hans hand widrörde marken, uppkommo hvasinter, tulpaner och narsissor; der hans wingslag rörde sig uppwärte herrliga, doftande örter. Ändtligen kom engeln till en öppen, af swällande mossa betäckt plats; han lutade fig ned, utandades en kysss från fina daggfriska läppar — och långsamt höjde fig ur mossan fram den skönaste af Blommor, den kungliga rosen, framblickande fom en skygg knopp under sitt gröna bladhölje, och wände sedan, utwecklande sig allt herrligare, sitt stråålande ansigte mot engelns, under hwars kyszar hon wäcktes till tillwaro, och fom mi med uttryck af oändlig mildhet och ec: mod blicade ned på henne, hans käraste barn, som han maste lemna utan slydd på jorden, under det han swäfwade upp till fina ljusa höjder. Full of längtan blickade den unga rosen efter den allt högre och högre stigande engeln, men då han efter hand förswann ur dess asyn, wagade hon wända sina blickar till den i sin högtidsskrud liggande jorden och sin festligt smyckade ontgifning, för att betrakta det allt lifligare sig utwecklande lifwet rund dtomkring. Och hon kände sig lycklig, höll i sin oskyldiga tro allt för godt — liksom hon siclj war god — för öppet och rent, fullt af kärlek och förs tjent af att älskas. Full af förtroende helsade hon torndyfweln wälkommen, fom furrade kring hennes blomsterkalk, den brokiga larfwen, som tog sin plats på hennes blad, och wände sig wänligt till nässlan, som smög sig intill henne. Arma, oerfarna ros! Jcke lockades torndyfweln af hennes doft och hennes stönhet; fjelfbervas relsens drift hade fört honom till hennes sköte. Jcke för att dröja i hennes närhet och tärleksfullt umgås med henne, hade larfwen tagit plats på hennes blad; skarpa och brännande fårade henne nässlans blad, till hwilka hon förtroendefullt lutat sig. Skrämd,