Gotlands läns nya tidning – 17 januari 1862, sida 3

mycket tiden tillät, och nu först tyckte han att han börjat lefva. Hans älskade hustru hyrde in sig i samma hus och arbetade träget å sin sida, och allt hvad de lyckades förvärfva och köpa in till sitt lilla bo, var dem af mycket större värde, och gjorde dem mycket mera glädje än Yppingham i allt sitt öfverflöd kunde göra sig begrepp om. Ian såg väl sin betjents större liflighet och muntrare lynne, men han förstod icke att det var arbetet som verkar så välgörande, och det var en lycks för honom, ty han skulle numera icke kunnat bortlägga sin maklighet eller uppöfva sina själsförmögenheter och sina kroppskrafter till ett verksamt lif. Vällefnaden försvagade honom allt mer, så att han slutligen icke mera kunde gå, utan måste bäras. Han reste till åtskilliga bad och brunnar, och hans trogna betjent öfvergaf honom icke. Det var väl påkostande för denne att öfvergifva sitt hem och sin familj, som år ifrån år blef talrikare, men då han jemförde sin lott med sin herres, fann han sig sjelf afundsvärd, och han var kanske den ende, som med uppriktig sorg följde Yppingham till grafven, då han slutade sitt gagnlösa lif, som med skäl kan kallas tomt, ehuru hvarje jordisk njutning stått honom till buds från hans spädaste år. För den som ej kan höja sin blick öfver sitt eget jag, finnes icke mycken sällhet att vänta: just i mödan och försakelsen ligger menniskans största lycka. (Forts.) — — —