Gotlands läns nya tidning – 10 januari 1862, sida 3

ihop åt en, så var ingen välsignelse med det. Sonen for åt Stockholm; han spelte sade de, så att ingenting ville förslå, som baronen skickade opp. Jag tänker, den onde hade sin hand med i det spelet; det med orätt kommit skulle med orätt gå. Men till slut ville baron inte skicka opp mera pengar; han hade dem kärare än sin enda son. Då blef den unge rasande, och skjöt ihjel sig i ondskan. Du mins väl, han var som en vild oxe, när han var pojke och inte fick sin vilja fram; det kunde aldrig någon styra honom. När baron fick veta hvad ända hans son tagit, blef han ytterst förskräckt; han tyckte väl att han hade någon skuld deri sjelf. Du vet att han gick aldrig i kyrkan, eller någon visste tala om att de någonsin sett honom bruka Guds ord, inte en gång när salig friherrinnan dog. Men den här sorgen var värre, och när han nu inte visste hvart han skulle vända sig för att få någon tröst, så gick han ensam och klef i salarna på det granna stället, och hade ingen glad stund, och tälte knappt se någon menniska; han trodde att alla ville stjäla ifrån honom först, men sen började han grubbla på att hans egodelar inte skulle förslå för hans tid. Ingen som svälter både dag och natt, kan se så usel ut som han gjorde midt i sina rikedomar. Jag såg honom genom fönstret en gång när jag var uppe vid herrgårde n; hu! det ryser i mig när jag tänker på honom bara. Också en sönd: agsmorgon när betjenten kom in i hans rum, så var han inte der; utan så hittade de honom