Gotlands läns nya tidning – 10 januari 1862, sida 3

För Lördagsqwällen. Förlorade stjernor. När wi under wadra, klara nätter, betraktande firmamentets under, wända wara ögon till de oräkneliga, öfwer oss lysande mwerl: darne deruppe, warseblifwa wi ofta med förwaning huru nagon stjerna tyckes slilja fig ifran fin plats och skjuta fram utefter hiunta: hwalfwets omätliga rymd. Fenomenet kommer och gar sa hastigt, att wi knappt binna att betrakta det, utan endast lata ett Padt af beundran ila öfwer wara läppar. War det werkligen en stjerna, som wi sago falla? War det en lysande materia, som, görande sig loss fran en werld, förlorar sig i den oändliga rymden, kanske förande budskap fran den ena stjernan till den andra? Wi weta det ej — weta ej om stjernorna kunna lemna sina banor, i hwilka de kretsa omkring enligt föreskrifna lagar, och är wen de män, hwilka gjort den stjernprydda himlen till föremal för fina forstningar, kunna ej lemna nagon bestämd upplysning derom, ehuru nagra af dem uppställt hypotesen, att en stjerna ibland förswinner fran firmamentet — slocknar — dör — för att ej wisa sig mer. Ekulle de hafwa rätt? Skulle skaldens ord, att ingenting på jorden är ewic at och waraktigt annat än sjelfda owaraktigheten och wexlingen, äfven utfträda fig till stjernorna, fom mi bruka kalla De ewiga ? Skulle äfwen de, dessa rena, lysande himmeldkroppar, wara underkastade förgängelsen lilsom stjernorna i wart lif? Med stjernor besadd är war tillwaros himmel, när wi för första gangen helsa werldens ljud. O, att få många af dem ma ste förblekna och sjunka, uppslukade af tidens och ödets ocmotftändligt framrullande ström! De kära, som helsa oss wälkomna wid wart inträde i lifwet och fulla af glädje sträcka emot oss armarne, äro flara stjernor alla: moderskärlekens milda stjerna, hwillen i fröjd som sorg, i lyda fom smärta alltid lyser lika wä lgörande och wärmande; få: derskärlekens klara, ljusa stjerna, iom, allwarsamt manande, bewarar war fot fran att stappla pa lifwets slingrande stigar; sxkenkärkken ljufwa stjerna, fom med kärleksfullt öga Dlics far oss sa troget tillmötes och uppmanar oss till ädla gerningar, till godhet och rättskaffenhet; brodertrohetens stjerna, sporrande oss till modig kamp om lissfwets högsta pris; den heliga, rena kärlekens stjerna, som förklarar war tillwaro och fyller wart hjerta med förtjusningens bäfwan; wänskapens stjerna, fom följer oss, uppriktig och fann, hjelpaude och radande; fofterlands: kärlekens stjerna, fom stralar, lifwande wara hiertan till den heligaste strid, som lifwet bland alla sina fejder har att bjuda pa. Alla desssa stjernor gå ned, den ena efter den andra, sjunka bakom wart lifs horisont; men äro de wäl derföre ewigt förlorade för oss; finnes för dem ingen aterwändo, inget nytt uppwaknande? Ad, jo! Ingenting, som döden rycker fran war sida, är ewigt förloradt; ingenting fon döden för alltid beröswa of, om mi oms fatta det med jemn, stark kärlek. Endast af skyar dolda äro för någon tid sadana stjernor, och äfwen fram ur dessa stralar deras glans i minnets paradis. Förswunna för wara blickar, kasta de likwäl sitt magiska stimmer öfwer wårt lif och gå åter upp pa andra sidan grafwen, skönare, oförgängligare och klarare. Men när den kärlek, som wi bära i wara hjertan till ett kärt föremål, antingen genom dess eller wart förhållande slocknar; när wi känna huru det band, fom omslingrar of, smaningom 08jag; när det blifwer oss lilgittigt och sjunker ned bland hwardagds i är en stjerna förlovad. Förr kan hat före bytas i kärlek, än den till likgiltighet tallnade kärleken fa nytt lif. Likgiltighet är kärlekens död. Förlorade äro de stjernor, på hwilka wi skådat med mörds nad och hopp — som, utrustade med herrliga anlag och färdig beter, i passionernas tummel och förwillelsens natt lemnat fin rätta bana. Med bitter smärta blicka wi efter sadana stjernor, huru de sjunka ned bakom horisonten i glömstans natt. Förlorade stjernor i wart lif äro de förhoppningar, som en gang smyckade wart lifs morgon — de önskningar, fom wi buro i slutna hjertan, men hwilka wi maste afsäga of, lydande ödets befallande bud. För den ene är det äregirighetens skimrande . —— LV LL Lt — MM