Gotlands läns nya tidning – 29 november 1861, sida 2

de, pockande, med smink på kinderna och penningpungen i hand. Mången enskildt, ja folket i massa, är ock af allt frasmakeri, klingklang och glitter alldeles förwilladt och bortssäpadt från all gammaldags Swensk tarflighet och sinnesartens trygghet, står der, utan allt lugn inom fig och wärdighet i det yttre, en främling i sitt eget hem och inför fig sjelft, fikande efter falskt skimmer, det som är på modet (om det än är alldrig få fult och obeqwämt) och efter allt utländskt, hwilket oftaft här blir få narraktigt. Man trifs ide i fitt läge, man will nödwändigt krafla fig uppictt högre stånd, ty, få liberal man är, så föraktar man sitt eget, och gamla Swerige är alltför kallt, barbariskt och fattigt; man förstår ide naturens renhet, landtbyggdens enfald och wåra folkegna seder, men, såsom ifsynnerhet wåra frifinniga, bildade pratmakare, ej blott wänder ryggen åt det s. k. lägre folket, utan wisar just sin stolthet uti att ådagalägga en bestämd ofallenhet för att umgås med detsamma och deltaga i dess mödor: med glömska af sin egen ställning, wårt lands natur och minnen gapar man efter utlandets herrligheter och will blott lefwa stort, kallt braska och föraktligt njuta. Men en sådan allmän inre tomhet medförer hwarken någon folklycka för det närwarande eller någon landets trygghet för framtiden. Derföre förmena wi, att wi Swenskar säkrast skulle funna arbeta oss ur detta folkelände af sjelfförakt och ofwenskhet om wi uppfoftrade wår ungdom på ett helt annat fött, eller derigenom att mi, bortkastande utanlerorna och den utländska lärdoms-mörjan, återginge till det enlla och enfaldiga samt först lärde wåra barn det folfländfet-fmenffa i affeende på wårt sköna lands danad och wåra wördiga minnen samt inplantade hos dem wåra ärfda, tarfliga och manliga seder; hwilket allt allenast kan ingifwa oss en rätt kärlek till det Fädernesland, Gud gifwit oss, åter höja wår känsla såsom ett folk, skärpa sinnet till tankewärf och stärka armen till modiga strider för hus och hem. Med ett ord, wi måste hafwa en historiskt warelse och andas ett eget folklif samt allenaft på den historiska stråten fullfölja wår famhälls-utwedling derigenom att wi låta mår ungdom genom en fosterländsk bildning uppfödas till Swenskar. Också endast sålunda uppfoftrade war det möjligt, att Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa (hwilken äfwen förstod att brufa tröffe slagan) lunde få makt med allmogen och rädda Rilet, tt) de begrepo folket och woro folkkäre; få och Gustaf Adolf, Carl XII, Banr och Stenbock bland fina nektar. Och allenast såsom födde bland folket och i landtbyggdens oskuld bland sång och saga war det möjligt, att Geijer kunde få sjunga om den siste Kämpen, den siste Stalden samt det yppersta af hela wårt skaldskap, Kolargossen, der han redan med de första orden, IJ skogen mid mi lan sitter for — fötter oss in i djupet af Nordens allwarliga lynne; endast derföre mar det möjligt, att Tegnör mäktade lemna oss i arf den odödlige mwarnings-fången ESmwea, att Odmann kunde berätta sina oskuldsfulla Hågfomfter? och Runeberg stämma an werldens äktaste folksång, Wårt land, hwilla alla äro wåra yppersta och mest rörande skaldestycken; och hwarföre? just emedan de springa ur och i hwarje ord måla de dyra föremålen, land och folk. Men säkert, detta wore platt omöjligt för en äkta Stockholmare, som drömmer om Paris, rynker på näsan åt packet och tyder att landtbyggden är få otädt grön! — Jngen må llaga, att icke historiskt finne finnes hos folket; men huru skall detta kunna fortlefwa och utweckla sig, då dertill så föga göres af de s. k. bättre, då den lärde mannen, i stället för att forska i folkets lynne och angelägenheter, grinar förnämt åt allmogens seder och språk och i stället plitar t. ex. med de Hebreiska vofalerna och embetsmännen helst sysselsätta fig med focietetspjoller, utländsk litteratur, läseri, christologi, o. s. w. och då sjelfwa wåra follombud ega så liten kunskap om land