Gotlands läns nya tidning – 12 september 1861, sida 2

på gatan och helsade på mig, men lika ofta att han ej såg mig — jag märkte inte att han ej såg mig, när han var i sällskap, men alltid då han var ensam. Det var dumt att jag ej märkte att han skämdes för gamle Sigurd, för trädbenet och de lappade kläderna. — Det är en snäll gosse, säger man om Ludvig, han är herr Påhlssens guldgosse och blir upptagen till eget barn — bra allt det der — och det har ändå jag från början ställt till. Men det sticker ändå i själen liksom en fotangel med alla spetsarne satt in i hjertat, att han föraktar mig. — När jag i afton kom in i boden, så förstod jag inte bättre än att jag räckte fram handen och sade: god qväll, hur mår du min beskedlige Ludvig? — då vände han sig bort, ty han stod och talade vid ett fint fruntimmer och hela boden var full af folk. Jag märkte att jag dummat mig; ty den granne herrn såg ej åt mig, utan låtsade som han ej hört ett ord. Det sved i mig, men ändå var jag dum och trodde att jag kanske burit mig oartigt åt mot det der fruntimret. Andtligen gick folket bort och då frågade jag. Den sakramenskade pojklymmeln! då tog han till en högmodig ton och sade: Sigurd skall inte löpa här, så alla menniskor höra på och inte kalla mej för du. Det är godt och väl att han bor hemma hos mor min, men derföre behöfver jag inte skämmas ögonen ur mig. — Jag kunde inte tala, utan stod der flat, som en pannkaka.