Gotlands läns nya tidning – 12 september 1861, sida 2

— Om en ny kapellmästare, I Ludvig Norman, som den 2 dennes i operan Wilhelm Tell för första gången anförde hofkapellet, yttrar en Stock2 holmstidning bland annat: IIr N., som vid sitt uppträdande uti orkestern helsades med en ganska liflig salva handklappningar och efter slutet framropades och inträdde på scenen, ledde orkestern med utmärkt noggrannhet och påpasslighet samt äfven energi och vi ha det nöjet att erkänna att så väl orkesterns stämning som Sången från scenen utmärkte sig för mycken renhet och god hållning. Vi se häri ett tecken att hr N. icke ämnar genom efterlåtenhet gynna missljud och slarf, utan förföljer dem hvar de uppträda, och hoppas också att han skall så uppfatta musiken att den icke är till blott för noternas skull utan tvärt om, samt att om andan och andemeningen i ljud och text förfelas och icke komma till sitt sanna uttryck, den mekaniska exercisen, den må vara huru punktlig och afmätt som helst, blifver ofruktbar och till ingenting båtande. Operan återhördes med det utsökta nöje, som denna rika och genialiska, på en gång salongsfina och naturfriska musik alltid måste skänka om den med skicklighet utföres. Men trots dessa musikens förtjenster kan icke nekas att det hela lider af tröghet i handlingen. Dramat saknar icke konflikter, men dessa uppträda och försvinna lika hastigt och lemna stora tomrum, då handlingen står stilla och själsspenningen upphör samt intresset endast upprätthållas af längre, visserligen lyriskt sköna, men föga dramatiska utgjutelser. Hrr Strandberg, Sandström, Willman och Dahlgren samt fruarna Lund och Strandberg förtjena allt loford för utförandet af sina röler. Mot den sistnämnda kunde emellertid anmärkas att ett sådant koketteri icke rätt väl låter förena sig med begreppet om den okonstlade Tells unge son. Af fruktan att afbryta musiken underlät publiken likasom genom en tyst öfverenskommelse den vid spelårets början vanliga helsningen till de uppträdande. Det vore ganska lyckligt om detta kunde betraktas såsom en början till de störande applaudissementernas utrotande och coterie-elaquernas afhysning. — Ett oerhördt brott. Tidningarne i Wien innehöllo för kort tid sedan ett meddelande om fyndet af ett förfärligt stympadt lik efter en viss Maria Wurzinger, som påträffats i skogen vid Fluttendorff i Steyermark. Den som föröfvat detta i gina detaljer så hemska mord har nu, enligt hvad Wicener-Zeitung upplyser, blifvit upptäckt, genom polisstyrelsens i Gratz förtjenstfulla verksamhet, i en vagabond, Frans Niegers person (42 år gammal, katolik och ogift), och arresterad. Förbrytaren har aflagt en fullständig bekännelse och berättar gerningen helt omständligt sålunda: Han hade lockat flickan till skogen, der bundit fast henne vid ett par nära hvarandra stående träd, med ett ben vid hvartdera, en fot högt från marken, och tillstoppat hennes mun med hennes förkläde och sedan i hela tre timmar behandlat henne på ett sätt, som anständigheten förbjuder att närmare beskrifva. Sedan hade han med sin fickknif skurit upp magen på henne, utryckt lefver, hjerta, lungan och tungan och uppätit allt detta ännu rykande varmt. Vidare uppgaf han, att han ärnat flå skinnet af kroppen, men endast utfört detta på det ena låret, då natten under tiden inträdt och fruktan och rädsla öfverfallit honom. Såsom motiv till denna rysliga gerning uppgaf han att han ville göra sig osynlig, ty han hade hört, att man kunde göra sig osynlig, om man uppåte hjertat och lefvern på tre lefvande, oskyldiga flickor. Han hade äfven föresatt sig att på samma sätt mörda två andra flickor, men hade efter sin gerning ej kunnat finna rast eller ro; hvarje natt hade det gråtande och bedjande barnet visat sig för honom, och derföre hade han åter afstått från det fattade beslutet och velat bigta sitt brott. Förklädet, som han tagit utaf flickan, och med hvilket han tillstoppat hennes mun, fanns i vagabondens tiggaresäck. — ——— Å--—-—--—-——Q——————— l— ———