Gotlands läns nya tidning – 22 augusti 1861, sida 3

Från molnens purpurstänkta rand Sjönk svanen lugn och säll, Och satte sig vid elfvens strand Och sjöng en juniqväll. Om nordens skönhet var hans sång, Ihw glad dess himmel är, Ilur dagen glömmer, natten läng, Att gå till hoila der. Ihw skuggan der är djup och vik Inwnder björk och al; IIur guldbestrålad hvarje vik, Och hvarje bölja sval. Hur ljuft, oändligt ljuft, det är Att ega der en vän; Hur troheten är hemfödd der, Och längtar dit igen. Så ljöd från våg till våg hans röst, Ilans enkla låfsång då: Och snart han smög mot makans bröst Och tycktes qväda så: Hvad mer, om än din lefnads dröm j sekler tälja får; Du älskat har på nordens ström, Och sjungit i dess vår. Runeberg.