Gotlands läns nya tidning – 22 augusti 1861, sida 3

fria till riddar Glligaus enka och får så riddaregods med henne. Res dit — jag skall genom mina tjenare (det var hyggligt folk det) vända hennes hjerta till dig. För detta snörmakaren, numera riddaren, for i sitt granna ekipage ut till riddar Gligaus enka, som var ett stort och galant, men något bedagadt fruntimmer. Ilan friade och fick ja. De gifte sig, och han blef ägare af riddargodset Gligau. Nu var han lycklig kantänka; men frun hade ett bra häftigt lynne och grälade på honom från morgon till qväll och förbjöd honom att umgås med Faust. Men han smög sig dit ändå en afton och sade: tack för sist! Nå, är det nu nog, frågade Faust, Mer än nog, suckade riddaren; en gammal arg käring är mer än nog, suckade han; käre Faust! hjelp mig af med gumman, hon tar lifvet af mig. Nej, sade Faust försmädligt, nej! min gode riddare, jag är så glad att ni nu fått nog, att jag ej vill förstöra er lycka. Och riddaren, som aldrig förut fått nog, gick hem och sade vid sig sjelf — så går det, när man inte är nöjd med något, så får man mera än man kan sköta om — en arg hustru är mera än nog. Denna historia är sann från början till slut, men inte behöfs det nu för tiden att vara trollkarl, för att narra folk att taga trollet för guldet. (Ur N:o 2 af Svenska Arbetaren).