Gotlands läns nya tidning – 22 augusti 1861, sida 3

kulor och krut, då man har något att lefva efter; ty de krusa inte med folk — emedlertid så blef han omringad af Ryssarne och höll på att bli ihjelluggen — det hade också skett om inte jag skjutit en lång, skäggig rackare för pannan så att han vände benen i vädret som en vattenkärra, som går bakut, sedan så gick jag på med bajonetten och satte en likadan på spett, och så fattade lille löjtnanten mod och högg omkring sig på både lefvande och dödt. Hm, det gick som jag sade, han kom helskinnad ur det krakelet, men jag fick en törn mot fotknylan jag, som jag aldrig glömmer. — Var det då de puterade benet? frågade madamen. — Amputerade vet jag — föll korpralen in, ja visst, men inte hade det behöfts för skottet alltid; men der kom kyla och kallbrand i benet och så måste det af; allt hvad jag fick var ett ben mindre och tapperhetsmedaljen, Borkmanskan sett, och som jag tar på mig, bara när jag går till skrift, eljest så skäms jag för Kongl. Maj:t och kronan, som låter en gammal tapper soldat gå i trasor och ger honom fyra Riksdaler om året att lefva på: fast det är inte att tala om det — hm, jag fick silfvermedaljen och lille löjtnanten fick guldmedaljen; ty han hade en liten rispa på tummen och var således sårad. Dessutom blef han i rappet kapten och fick svärdsorden och stod i bulletinerna som en tapper man. Kan vil hända att han nu är det; men så tfn ta mej,