Gotlands läns nya tidning – 22 augusti 1861, sida 3

Men är du sedan nöjd? frågade Faust. Ja bevars! jag behöfver icke mer än åtta hundra och så får jag tvåhundra öfver och det är nog. Och Faust räknade upp tusen thaler och sade: låt mig nu se, att du blir nöjd. Snörmakaren gick under många tacksägelser; men ej långt derefter kom han åter. Det var en missräkning, sade han — när allt kom omkring, så var det icke nog. Jaså, sade Faust — hvad vill du nu ha? Jo för de tvåhundra thalerna köpte jag ett par ståtliga hästar; men jag har ingen vagn nog vacker att spänna dem för. Faust räknade upp penningarne och gaf honom — och snörmakaren gick, och skulle ut att briljera i sin nya vagn med sina sköna hästar, men ett hade han glömt och sprang till Faust. — Förlåt, sade han, det var ej nog med vagnen; jag måste ha kusk och betjent och de kosta — snören vifver jag sjelf till deras livre, men dermed äro de ej födda och klädda. Faust smålog och räknade upp penningarne — låt mig nu se att det är nog. Snörmakaren skyndade tacksam sin väg och satte sig i sin nya vagn, med en ståtlig kusk på kuskbocken och ett par sköna hästar trafvande förut. Så statade han igenom staden; men öfverallt hörde han: se på snörmakaren, som åker som han vore sjelfva borgmästaren i Mainz. Detta förargade honom och så gick han till Faust och sade: ja nu felas mig blott rang — om jag kunde bli senator i staden, så passade hästarne och vagnen för mig, och jag för hästarne och vagnen. Hjelp mig vid nästa val. aust var trollkarl och kunde allt — och snörmakaren blef senator, det vill säga en stor man i den stora staden Mainz, och så åkte han ut; men nu sade folket: en senator kunde väl hälla sig ett grannare ekipage. Det förargade den nye senatorn och han lät hålla utanför Fausts hus och gick upp. Man säger att vagnen och hästarne äro för tarfliga för mig som senator, och det kan man nog ha rätt uti; se bara, den ene af hästarna har bläs, den andra intet — visst är ekipaget bra, men inte nog bra. Ännu hade Faust tålamod; men det började svigta, dock — han räknade upp penningar omigen, och senatorn for mycket förnöjd — köpte ny vagn, nya hästar, ny mössa åt kusken, och så for han ut. Nej se en sådan senator, sade folket, i en vagn som kunde passa en riddersman; men inte en senator. Det var således inte bra ändå, och han skyndade till Faust och sade: min vagn passar icke för en senator, jag borde vara en riddersman, då hade jag rang nog att ha en sådan vagn. Nu var trollkarlens tålamod förbi. — Du får då aldrig nog. Jo bara jag blir riddare. Faust skref till kejsaren och senatorn blef riddare. Men så sade folket: det är en riddare utan gods, en riddare på papper. Och riddaren skyndade till Faust och sade: ja visst är jag riddare; men det är ändå inte nog, ty jag har intet riddaregods. Faust var nu alldeles uppledsen och sade: det :; då 2 månmnn an får aldri noe An clz all