Gotlands läns nya tidning – 25 juli 1861, sida 2

(Insändt). Jesu namn. Det är ganska märkvärdigt, att för vanliga verldsmenniskor detta heliga namn alltid är vidrigt och motbjudande, utom då det missbrukas. Nissionärerna i hednaverlden betyga enstämmigt, att bland Grönländare och Kaftrer, Hinduer och Chineser, Mongoler och Hottentotter och bland Muhamedaner kan man tala om Gud såsom alltings skapare, om Ilans storhet och magt, om Ilans godhet och kärlek, och menniskorna lyssna gerna; men så snart man börjar att nämna Jesu nanm, så rörer sig hat och ovilja och fiendtlighet i deras hjertan. Ja, exempel saknas icke på hedningar, till hälften vansinniga, som voro fullkomligt stilla, så länge man talade om Gud, men blefvo ursinniga, så snart man började tala om Christus. På samma sätt är det i christenheten. Så länge man talar eller predikar om Gud och om frälsningen och om menniskornas pligter, så rörer sig ingen ovilja. Men så snart det talas eller predikas om Jesus och försoningen, således just Evangelii kärna, så är det för de slesta säsom en rök i sjuka ögon, en ny lära, ett oförnuftigt tal. Denna allmänna verkan på menniskor i alla länder, så länge de icke lärt känna sitt behof af salighetens Evangelium, är ett af do starkaste bevisen för den fördolda men underbara kraften af Jesu namn, Det är ock en pröfvosten för menniskohjertats tillstånd, huru det känner och tänker i afseende på detta namn. Är detta namn för själen kärt och dyrbart, så finnes säkert i hennes innersta åtminstone en begynnelse till nådelif. Men så länge detta namn åstadkommer en känsla af obehag och ovilja och är för hjertat främmande, så iär hjertedörren stängd, Christus är utestängd och den menniskan utestänger sig sjelf ifrån himmelriket, så länge detta tillstånd varar. Ty, säger Ilerren, om J icke tron, att det är jag, så skolen J dö i edra synder, Joh. 8: 25. Ingen kommer till Fadren, utan genom mig, Joh. 14: 6. I ingom androm är salighet, är ock intet annat namn under himmelen menniskorna gifvit i hvilket de skola salige varda, än Jesu Christi namn. Att allt detta är sanning bevisas äfven af följande exempel. Det är en berömd greflig statsmans erfarenhet på sotsängen, som vi här anföra. Denne statsman, som var både upplyst genom mensklig lärdom och begåfvad med stort förstånd, skickade i sin sista sjukdom efter en pastor, som var honom vil bekant och emottog honom med följande ord: käre herr pastor, jag känner mig mycket sjuk och jag tror, att jag mäste dö. Nu önskar jag att J talen med mig om andeliga ting; men för att bespara eder allt onödigt besvär, så förklarar jag nu för eder straxt på förhand, att jag icke vill höra talas om Jesus Christus. Jaså, svarade pastorn; det är godt att grefven säger mig det straxt, ty utan detta förbehåll hade jag genast och hufvudsakligen ämnat tala om IIonom. Men det finnes äfven andra uppbyggeliga ämnen till samtal och jag frågar således om det tillåtes mig att tala om Gud. Ja, visserligen, svarade den sjuke; jag vill mycket gerna höra allt hvad J hafven att säga mig om Gud, ty jag har alltid med största vördnad betraktat det högsta väsendet. Alltså äre vi i denna punkt ense, sade pastorn, och nu började han att tala om Guds kärlek till menniskorna på ett så hjertligt och rörande sätt, att den sjuke vid afskedet tryckte hans hand och bad honom enträget, att snart förnya besöket. Vid det andra besöket emottog honom den sjuke på det hjertligaste och frågade om hvad ämne han ämnade tala. Ilan tillade: Jag försäkrar eder, herr pastor, att jag verkeligen längtat efter edert besök och gläder mig deröfver. Nu började Ordets tjenare att på ett lefvande sätt tala om Guds allmakt, Guds allvetenhet och vishet och allestådesnärvarelse; och äfven dessa betraktelser, churu de uppfyllde den sjuke mannens själ med mycket gripande rörelser, så gjorde de dock ännu icke något obehagligt eller just pinsamt intryck på hans samvete. Ilan fann pastorns tal storartadt och högtidligt, men icke uppskakande och förskräckligt. Vid tredje besöket talade pastorn om Guds oändeliga helighet och visade med genomträngande klarhet, att i ett så rent och heligt våsens närvaro kunde ingenting bestå, som icke äfven vore rent och heligt, Guds natur kunde icke hafva gemenskap med det oheliga och det oheliga och orena skulle icke kunna uthärda att vara i Guds närvaro. Vid fjerde besöket talade pastorn om Guds oföränderliga rättfärdighet, som emot synden måste uppenbara sig såsom vrede och att Guds vrede af himmelen varder uppenbar öfver alla menniskors ogudaktighet och orättfärdighet, de der förhålla sanningen i orättfardighet, Rom. 1: 18. Men mot denna udd började den kranke mannen att spjerna. IIan kunde icko längre hålla sig, utan i en blandning af ovilja och ångest utropade han: Håll, håll! detta är mer, än jag kan fördraga. Om den allsmäktige ver