Gotlands läns nya tidning – 25 juli 1861, sida 2

dragen skulle varit verkligt skön, om ej öfver det hela hvilat ett uttryck af kall slutenhet, och om ej kring de stolt krusade läpparne lägrat sig ett framstående drag af den sorts melankoli, som lätt förblandas med missbelåtenhet. Detta var Catharina af Sachsen-Lauenburg, sedan några timmar Sveriges drottning och Gustaf I:s gemål. Nära henne stod en man omkring 40 år, af hög växt och ädel hållning, han hade ljust hår och brunt tvärklippt skägg, samt ett par djupblå uttrycksfulla ögon. Han var klädd i en praktfull drägt af skarlakan och silfverbrokad, kantad med rika silfverspetsar. Denne man var Gustaf Wasa. — Lars Jiggeson, sade konungen och vände sig till en närstående högväxt man af aristokratiskt utseende. Lars Siggeson, måtte det varit i en för sosterlandet lycklig stund som du hitförde Catharina, 7) — Och lycklig för Ers nåd framför allt, svarade Sparre och betraktade den unga drottningen med ett tillitsfullt uttryck, ty hon hade rykte om sig att vara lika from som vacker. Konungen fästade sina ögon med det hos honom egna något skarpa uttrycket på Catharina, och han strök sedan med handen öfver den hög: pannan, liksom för att bortjaga något moln som ville skymma stundens solskensfröjd. Konungen gick derpå fram till Catharina, och sade med en ton mera artig än hjertlig: ) Lars Siggeson Sparre antörde den eskader som hitförde den furstliga bruden.