Gotlands läns nya tidning – 22 mars 1861, sida 3

Det var på en hemmansgård ej långt ifrån Helsingborg, som denna dialog fördes. Erik hade varit inne i staden med sin far och der hört omtalas folkbeväpningen. Han hade till och med fått vara närvarande en liten stund vid de vackra öfningarna. Det var ett för honom ovanligt skådespel, som ej blott bländade hans öga och tjuste hans öra, men träffade hans inre. Der vibrerade en sträng, om hvars tillvaro han ej förut haft en aning. Hjertat klappade och kinden hrann. Under hemvägen var han fåordig: fadren fick endast enstafviga svar af den annars språksamme gossen. Men orsaken var, att en ide hade slagit in i den unges hjerna, och han satt och rufvade på hur denna ide skulle komma till utförande. Han kunde knappt sofva om natten. Men på morgonen var redan allt i ordning i hans lilla hufvud och föresatsen fattad. Farfars gamla lodbössa föll ändtligen ned från väggen. Tung var hon, men gossen var stark, och fast var hans vilja. Å Och hvad tänker du göra nu? sporde modren. Om ett par veckor, mor, ska J få svaret. Erik gick. Modern såg honom styra kosan till en af granngårdarna. Vid middagstiden kom han igen rödblommig och svettig, men glad in i hjertat. Hvar har du varit, glytt? frågade fadern. Borta och exerat, svarade Erik. Fadren log och klappade honom på hufvudet. Ett par veckor förgingo. Hvar morgon ilade Erik