Gotlands läns nya tidning – 1 mars 1861, sida 3

unden är i rörelse. Byns qvinnor voro ganska afundssamma på den rika mor Lena, och derföre var det med verklig glädje, som man nu berättade henne, att dottern och skogvaktarns Gunnar voro alltför goda vänner, och att byns ungdom icke ville kännas vid Elsa för hennes dåliga uppförande att springa på möten med en sådan der gast. Mor Lena råkade i vredesmod och påstod, att allt var elakhet. Midt under det Lena med hög röst och flytande tunga gat luft åt sin harm, inträdde Elsa i kammaren, alldeles okunnig om den storm, som brutit lös. Då mor Lena fick sigte på dottern, skrek hon emot henne: Kom fram, Elsa, och säg dem, som belacka dig, att de ljuga, då de säga, att Gunnar är din käraste. Hör du, flicka, de påstå, att du burit dig så illa åt, att ingen af byns gossar vill dansa med dig. Se så, försvara dig nul! Mor, de tala sanning, då de säga, att Gunnar är min hjertevän, svarade Elsa; ,men ... Elsa fick icke fortsätta, ty den uppretade mor Lena var nära att slita sin dotter i stycken vid åhörandet af dessa ord. Grannqvinnorna trädde medlande emellan och afvände den första stormen. En tid följde nu som för Elsa var ett verkligt helvete. Visst sökte Pehr att medla; men de uppretade föräldrarna läto icke en gång hans ord eller hotelser verka på sig. Fader Lars förklarade, att Elsa aldrig i tiden skulle få Gunnar, och att hon kunde räkna på att han gjorde henne arflös och