Gotlands läns nya tidning – 22 februari 1861, sida 3

der, var byns favorit, men synnerligast Elsas. Det blef derför en svår stund, då hon nödgades säga honom farväl; men Gunnar måste bort igen, och afskedstimman slog slutligen. En morgon i början af Juli tog Gunnar renseln på ryggen, och sedan han räckt sin gamla far handen till afsked, lemnade han åter fädernestugan. Vid slutet af skogsvägen mötte han Elsa. Hon hade smugit sig undan mors vaksamma öga, för att följa honom ett stycke. Jag undrar just, om du skall tänka något på mig, när jag är borta, sade Gunnar och blickade på den vackra flickan. JO-jo-men, ska jag så. Det blir så tomt; men du kommer vil snart åter. Gud vet! Gunnar satte sig på dikeskanten och lutade hufvudet i händerna. Du har ju lofvat att vara här nästa midsommar. Det har jag visst; men det kan ju gå till botten med mig. Hvad skulle du då säga, Elsa? Just ingenting: jag skulle dö. Det var ord, som allt kunde värma upp hjertat på en ung sjöman; och helt säkert framkallade de en förklaring, både varm och färgrik; hvad veta vi? — Till slut yttrade Gunnar: Men, allrakäraste Elsa, hvad båtar det att vi hålla af hvarandra; din far och mor skola aldrig vilja höra talas omet. — Du skall nog få lof att gifta dig med någon af de rika böndernas söner. Det kan allt hända, suckade Elsa.