Gotlands läns nya tidning – 22 februari 1861, sida 3

bara viner: fattighjonet som du närer med ören under det du offrar riksdalrar åt din egen och dina gästers gom, är mindre fattighjon än du, när du känner missmod deröfver att du icke har det yppigt nog på din taffel; ty huru du än yfves öfver din täflan med Lucullus, så, om du frågar dig sjelf, är du ändå icke belåten. Fattig är den, som stundligen äflas att vara den förste i klädernas dyrbarhet och prakt eller, för att begagna dagens ord, vara den ,gentilast klädde, nej utklädde: tro mig, du fryser mera i all din glans, än tiggaren i sina slarfvor, emedan ditt sinne blifver allt svalare och svalare, då afundens isvind går deröfver vid det du råkar få se en annan, som dig öfverträffar i sin lysande dårskap. Fattig är den i sin boning, som aldrig får den nog proppad med dyrbara ting, modets barn för dagen, som oftast födas sjukliga till verlden och i morgon dö, utträngde från modersbröstet af likartade syskon: var viss att mången på sin brits känner sig rikare, än du i din emma, sedan en annan skaffat sig en modernare. Fattig är den som icke att tala med Skalden — , hellre går i sina egna skor, än åker på kredit i sina björnars vagnar. Pattigt är det land, som låter sina penningar gå utrikes för lyxartiklar, och sedan lånar dem derifrån till sina nödvändiga behof. Denna är Sveriges fattigdom. Ingen annan. Och den, du gamla Fostermoder Svea! skapa åt dig och sig sjelfva dina otacksamma barn, som äro missnöjde med dina gåfvor, som vilja förvandla Norr till Söder, som inbilla sig i sina sjuka hjernor att de kunna flytta Equatorn till Polen. Lagom.