Gotlands läns nya tidning – 22 februari 1861, sida 3

Sveriges fattigdom. (Ur , Tidning för Falköpings Stad och Falbygden.) Detta yttrande hör man mångfaldiga gånger uttalas än med mera, in med mindre besinning af hvad dermed både kan och bör menas. Jemför man vårt Fosterland med åtskilliga andra länder, så är icke att motsäga det Sverige är fattigt. Här växa inga olivlunder, som gifva olja; här finnas inga sockerrör med sin försötmande saft; här bjuder icke cocospalmen mjölk och bröd ur sin frukt åt ett slägte, som kan bortsofva sin dag; här famnar icke vinstocken sitt stöd, och vinka icke förförisk med glödande drufvor mognade af en dag ut och dag in verkande värmegrad; här — — ja, här äro icke Söders rikedomar som sjelfmant kasta sig i hand och mun på ett försoffadt slägte. Detta är sannt. Men hvad har då Sverige? Det har skogar och berg och deremellan böljande sädesfält och gräsrika ängar, det har friska källor och en den renaste luft. Skogarne skänka värma och lugn åt menniskan då den öfriga naturen fryser; bergen gifva metaller till försvarsvapen och till slöjdens alster; fälten bära skördar; allt detta utöfver behofvet för Landets barn, om de rätt både vårda och begagna sina skatter — djupens ådror och himmelens vindar bjuda på helsa och en lifskraft full af spänstighet. — Södrens sumptrakter utsända här icke sina pestångor; Södrens giftvindar blåsa här icke; Södrens odjur härja här icke; Södrens förslappande solstrålar stinga här icke. Menniskan lefver här gladare, lifligare, kraftigare och en längre tid än i Södern: här brådmognar hon icke, men hon vissnar här icke eller i förtid som en blomma för dagen. Ar då Sverige icke fattigt? Nej! och tusen gånger nej! — Så svarar hvar och en, som har ett fosterländskt hjerta, ty han känner att hans fädernejord är rik; hvar och en, som icke låtit hjernans kamrar fullrökas af lättsinnets, lättjans, njutningsbegärets och missmodets kannstöperi för dagen, den ser ut derur med klara blickar och finner hvar lögnen står och klagar öfver hans Fäderneslands armod. Ty säg hvad land, som lemnat, jemförelsevis med dess folkmängd, större offer, när de kriäfts af detsamma, och ändå står det vid sig, är sjelfständigt och aktadt öfver hinsidan hafven. Hvad blodsaft har icke flutit ur dess folkstam, hvad qvistar hafva icke blifvit afhuggna densamma, huru mången Nidhögg har icke gnagit på dess rot — och ligger der ännu och gnager —; men ändå klappar der ett lifligt hjerta under barken, ändå lyftar den sin krona mot höjden, ändå har den stått och står som en jernek i stormen. — Läs häfden! Blad efter blad vittna härom — dessa blad, som mången gång haft tyranner till boktryckare, bilor och svärd till stilar, tårar och blod till trycksvärta och förtrycket till press, men som icke dess mindre hafva frihetens innehåll. Ar då Sverige icke fattigt? Ack! — Jo! — Fattig är den, som är missnöjd med sin lott, likasåväl som den är rik, som har ett förnöjdt sinne. IIuru herrlig min skörd än står, så är jag fattig, om jag med längtansoch afundsfulla ögon ser öfver till grannens åker, som bär en ännu rikare. Fattig är den, som aldrig ser sitt bord nog fullastadt med smakkittlande rätter och dyr