Gotlands läns nya tidning – 25 januari 1861, sida 3

Då Svenska Åkademien 1859 var samlad i Börssalen, som var alldeles uppfylld af åhörare, anlände äfven Enkedrottning Desideria. Vid dubbeldörrarnes öppnande kom ett luftdrag, som släckte ljusen på Akademiens bord. Detta ansågs som ett dystert förebud möjligtvis äfven af Akademien, emedan hon i anledning af Drottningens frånfälle uppskjutit sin vanliga högtidsdag och ännu icke vågat tända sina ljus. Vi äro af motsatt mening. De ljus som slocknade vid hennes inträde tändes dock straxt derefter innan hon intog sin plats. Betydde detta något, så var det att hennes lifsljus skulle slockna lika lätt och tändas åter lika hastigt på minnets himmel, der hon, borgardottren med kunglig krona, alltid skall lysa som ett mönster för Drottningar, äfven dem som födas till thronen. (lluust. Tidn.) Ur Norrköpings-Kurirens ,Små bidrag till dagens krönika, dat. Stockholm, Nyårsafton 1860, lånas följande: ,Ehuru Enkedrottning Desiderias bortgång visst icke var oväntad, visade det sig dock omisskänneligt att, då den inträffade, så gjorde den ett djupt intryck. Alla menniskor hafva en viss konservatif anstrykning, och hvad man riktigt hunnit vänja sig vid, har man svårt att afsäga sig. Hufvudstadens hela nuvarande generation var sedan långt tillbaka vand dervid, att hvarje eftermiddag omkring tretiden se Enkedrottning Desideria resa öfver Norrbro för att, huru obehagligt vädret än var, göra en tur till eller omkring Djurgården. Ytterst sällan voro vagnsfönsterna uppdragna, och då fallet var sådant, reste också ingen annan ut för sitt nöje. Vid sextiden var promenaden slutad, och derefter intog Enkedrottningen middag. Sedan sof hon en god stund, och derefter företog hon arm i arm med någon af hofdamerna ett par timmars oafbruten promenad i stora galleriet. Theatern besökte hon gerna, men kom oftast sent, och ganska vanligt var att hon äfven derefter gjorde en promenad i vagn ofta på ett par timmar. Före kl. 4 på morgonen gick Drottningen aldrig till hvila; hennes närmaste uppvaktning fick till dess göra henne sällskap, och tidigare än kl. 11—12 middagstiden, steg hon icke upp. Oaktadt denna mot alla sundhetsreglor stridande lefnadsordning, och trots utfarterna i det svåraste väder, hado Drottningen ständigt en ypperlig helsa, besvärades aldrig utaf katharr, och blott en gång häromåret var hon några dagar betänkligt sjuk i en maginflammation. Medicin förtärde hon aldrig, och då hon ofta utsatte sig för faran af förkylning, afvisade hon alla föreställningar i anledning deraf, med det kraftiga argumentet: ,jag har ju gjort så hittills utan alla olägenheter. Sällan förflöt någon dag då icke åtminstone de begge Drottningarne och Prinsessorna besökte henne, och med hela den Kungliga familjen stod hon dagligen i beröring. Med dem alla lefde hon på den förtroligaste fot, och hennes största glädjo var att kunna gifva dem sådana presenter som beredde dem nöje. Äfven i detta fall visade hon mången gång utsökt takt. Hon hade ett gladt lynne, var ganska språksam och omtalte gerna episoder från sina yngre år. Om ,Baptiste — så kallade hon oftast sin aflidne gemål — talade hon alltid med beundran och kärlek. På sina affärer hade hon väl reda, och skötte dem sjelf, talade ofta om fondernas fluktuationer och följde dem med uppmärksamhet. Ständigt talade hon ——J—I— —5 JM MOR ——