Gotlands läns nya tidning – 25 januari 1861, sida 3

min far, förlåt du mig! ... Tack för denna stund, evig tack derför! Här har du ett minne af densamma, och han skänkte mig sitt ur, som han öfver tjugo år begagnat. Mekaniskt upptog Wollrath uret och förde det mot sina ögon. Nu har jag omtalat, fortsatte han, min lefnads enda sköna stund — och härmed lemnar jag äfven ett bevis på huru högt jag värderar de personer, som jag meddelat förhållanden som röra mig så nära. Och Herr Löjtnanten, inföll värdinnan, kan med all tillförsigt tro sig hafva talat med upprigtiga, deltagande vänner, som ej missbruka Löjtnantens förtroende. Här, tillade hon småleende, svarar en för alla och alla för en. — Jag har det lilla högmod, fortfor hon, att gerna vilja passera för att vara en smula profetissa, och förespår således att denna sköna stund är en föregångare till många andra. Och nu, min vän, sade henne krigsrådet, är det din tur, att ur din lefnad berätta oss någon liten episod. Jag, svarade hon, bär i mitt minne oändligt många, både ljufva och bittra. Den som Baltzar nyss berättade var äfven för mig outsägligt skön, hon tycktes eftersinna något. u vet jag, fortfor hon, vid hvilken jag vill fästa mig. Många kära minnen inneslutas i den, som jag nu tänker på, och om ej mitt lilla auditorium illa upptager,