Gotlands läns nya tidning – 21 december 1860, sida 2

fälligheter. Derföre lyser också derigenom-, tröstade henne sadren, ,deras friska och frodiga hull; det är just en ögonfignad. Elisabeth smålog sorgligt och dref de stojande piltarne i nästa rum, för att kammas och tvättas. Milding tog på sina hvardagskläder. Att en suck undslapp honom för hvarje plagg, hade sina skäl. Till sina utslitna skosulor yttrade han: ,Det är dock väl, att det varit på lofliga vägar som eder undergång blifvit beredd. IIuru många rika och förnäma springa icke förbi mig, åt hvilkas blanka stöflar jag icke ett ögonblick skulle vilja anförtro mina ben. I detsamma hörde han Clara, som i nästa rum höjde sin englaröst till himlen. Flickan, glad och tacksam för sin nyligen efter en svår sjukdom återvunna helsa, sjöng med liflig andakt: Din godhet och Din nåd Du ny hvar morgon visar. Hugsvalar sinnets qval Och kroppens smärta lisar. Du ock till mig, Ditt barn, Med Fadersöga såg När jag, af plågor tärd, Uti min vanmakt låg. Fadren lyssnade och instämde. Han påminde sig, liksom hon sjelf, den rysliga morgonstunden, då lifvets och dödens Englar stridde om hans älskling. Då, som ofta, lutad mot armarne i sitt fönster, skakad i sitt innersta, bad han så innerligt sitt Fader vår och vid de orden: Ske Din