Gotlands läns nya tidning – 30 november 1860, sida 3

port öfver det vidare förloppet. Denna rapport lyder sålunda: Hästen har tillbragt natten hos sin herre. Då solen var uppgången, sågo vi honom slerfaldiga gånger gå omkring liket och nosa på detsamma från hufvud till fot. Sannolikt hade han slutligen öfvertygat sig om sin herres död, ty sedan det arma djuret plötsligt utstött ett klagande gnäggande, styrde det sin kosa ned åt den nära derintill varande Donan, störtade sig i floden och dykte ned i djupet inför våra ögon. (Gillet, Postehef.) Ja, sade Napoleon, ,må våra systematici spraka huru de behaga om djurens känsla och tankesörmaga, så måste man dock tillstå, att det finnes mirkvärdiga undantag, isynnerhet ibland hästar och hundar. — UVUn lund räddar sin herre ur lifafara. På egendomen Fubbero, belägen nära staden vid Fullbergsbro, är sedan många år boende en sabriksmiistare, numera sjuklig och lam i ena sidan. Mannen, som har sitt rum på undra botten uti stora byggnaden, har dock ej haft någon annan hos sig om nätterna än sin hund. Ilelt nyligen en morgon vid pass kl. 5 vaknade sjuklingen, men då han tyckte tiden skulle blifva alltför lång att i mörkret afbida dagens ankomst, tände han det på ett bord invid sängen stående ljuset. När han någon stund derefter vände sig om i sängen, slågtade sängomhänget genom denna rörelse åt ljuset, som antände detsamma. Snart var omhänget i full låga och nedföll i sängen, der sängkläderna äfven fattade eld, medan den stackars mannen, hvilkens underkläder jemväl antändes, omsider kunde lemna sin bädd, hvarefter han försökte att komma till fönstret, dock föll han dervid omkull och förmådde endast att krypa dit, fick upp fönstret, för att påkalla hjelp. Men liggande på golfvet, omgifven af rök och lågor, som redan angripit väggen invid sängen, syntes föga hopp om räddning vara att förvänta. Knappt var dock fönstret öppet, förrän hunden hoppade genom detsamma ut på gården och sprang till ett näärbeläget hus, der gårdsfolket är boende. Här skällde och tjöt hunden, dervid han äfven krafsade på dörren, tills folket vaknade. Då hunden fortfor med sitt hemska tjut skyndade samtlige ut i blotta linnet, beväpnade med hvad som var till hands, i den förmodan att tjufvar brutit sig in uti andra byggnaden. Ankomna dit visade det sig, att eld uppkommit uti sjuklingens rum, der denne ännu låg på golfvet vid fönstret, omgifven af rök, deraf rummet var uppfyldt och hvarest elden redan spridt sig omkring, så att det var på högsta tiden att hindra dess utbrott, då den sjuke skulle ha undergått det förskräckliga ödet att ha lefvande omkommit i lågorna. Han erhöll vil flera brännsår, men räddades dock från denna rysliga död genom sin trogne hund. — DBergströmmarnes Gud. På Hauti har man nyligen funnit i ett gammalt hus en bildstod af hvit marmor, som tillbads i egenskap af bergströmmars och bäckars gud. Vid närmare påseende igenkände man — lord Nelson i amiralsuniform med 5 ordnar på bröstet. Under ett halft sekel har den store amiralen tjenstgjort såsom afgudabeläte. — I en lefvernesbeskrifning öfver den helige Frans Xaverius, författad af en munk, heter det att detta helgon på en obebodd ö omvände tiotusen menniskor med en enda predikan. — ——