Gotlands läns nya tidning – 30 november 1860, sida 3

Hon ville helsa, ville fråga; men orden fastnade på tungan. ÅBlif icke rädd för mig, sade med djup, men mild och vänlig röst, den gamle; jag kommer med den tröst och hjelp, du behöfver. I mina salar der nere i berget hörde jag din klagan. Hobergsgubben, såsom man kallar mig, han hör allt, hvad som timar häruppe. När det bygges och timras och odlas, när plogbillen stundom skrapar i mitt kammartak, när lien susar genom den gyllene skörden, då fröjdar sig den gamle i berget. Men höres pjunk och olat, då sörjer han, som en fader sörjer öfver sina barn. Du klagar öfver ditt öde, öfver tyngden af dina bestyr. Det kommer sig af din ungdowms oerfarenhet. Du har ännu ej med gäckade förhoppningar, sorger, lidanden köpt dig lösningen af lifvets gata. Lycklig är endast den, hvars lif är arbete, hvars kost kryddas af den friska hungern, och ät hvars hårda bädd tröttheten ger cjderduns mjukket. Veklighet är lifvets gift, lättja är glädjens död. be icke på mig så för säratl, fortfor IHODergsguhben, jag känner dig och din sliigt i nionde och tionde led. Det var af din ättefader, som jag inbjöds att stå fadder åt hans förstfödda barn. Jag hesvarade hans bjudning med en saddergåfva, rikare, än någon furste förmått gifva. Men det blef ingen lycka med min gåfva: guldet födde högmod; silfret födde lättja. Guldet och silfret i din slägt hafva gått sin kos; högmodet och lättjan sitta qvar. Nen die vill jag hjel