Gotlands läns nya tidning – 22 november 1860, sida 3

göra — det är gamle Abraham; men vid en svarfstol står Anders och vid en annan en pojke, som polerar pipskaft, sina och smala, och käppar och grannlåtar, och allt har lustig fart. Sjunger inte Anna? frågar Svarfvarsar; jag tycker det låter så vackert inifrån andra stugan, håll still Anders, och Anders höll stilla. Då hörde gubben: Så ren och fin som en Vattenklöfver Skall menskobarnet på jorden stå. Hon står i dyen, men räcker öfver Och hennes krona är ren ändå. Och när på hösten hon vissnar neder, Och dödens is öfver jorden rår, Hon sig i tysthet och ro bereder Att blomma åter till nästa vår. Börja nu igen Anders; jag vet det der förut — det är en Vattenklöfver som reser sig hvit och ren ur dyn — och när hon vissnar, så dör hon icke för alltid — hon blommar åter till nästa vår!