Gotlands läns nya tidning – 25 oktober 1860, sida 3

ertappad och vederbörligen ,doppad4, som det hette. Det blef honom derefter icke möjligt att undslippa, helst både befäl och kamrater hade ett vaksamt öga på honom. En dag, då han uppkom ur badet och skulle begifva sig till den plats, der han plägade förvara sina kläder, hvilka han af en viss försigtighet alltid gömde på litet afstånd från de öfriges, fann han tvenne kamrater i närheten af stället, stridande med hvarandra om något, som båda ville tillegna sig. Ånande att striden gällde ett litet guldkors, som han brukade bära på bröstet och hvilket han aftagit före hadningen och lagt i sin mössa, skyndade han fram och fann med oro sin förmodan besannad. Gil mig tillbaka mitt kors, bad han med tårar i ögonen, det är ett minne af min moder. Din moder, inföll den ene af kamraterna hånande, Äfrågade icke mycket efter dig, då hon kastade dig på barnhnset. Den bleke gossen blef om möjligt ännu blekare. Ilan rusade mot den elake kamraten, som emellertid bemäktigat sig korset; men i detsamma ljöd signalen till uppbrott. Den obarmhertige kamraten slungade korset ut i djupet och ilade bort. I sin förtviflan kastade gossen sig åter i vattnet för att uppsöka korset, men det lyckades honom icke. Han vågade icke dröja längre, emedan man ropade på honom. Han måste alltså begifva sig bort utan sitt kära kors, hvilket han burit på bröstet allt från sin födelse, till tecken att han egt en moder. Nedslagen satte han sig ned i båten, som skulle föra honom derifrån med blicken hvilande på stället der han nyss såg vattnet slå en bubblande ring kring sin moders minne. Dagen derefter var den lille skeppsgossen försvunnen. Ingen hade sett honom hela dagen. På aftonen funno tvenne matroser, som gått ut att bada, liket efter en drunknad gosse. Han hade högra handen hårdt sammanknuten och hvilande vid hjertat. Då man bräckte upp handen, låg i densamma ett litet kors af guld. Den arme gossen hade uppoffrat sig för sin moders minne. (S.-P.) — LJön dyr gasräkning. Mr Grinnell kom nyligen efter sju månaders frånvaro på en resa till Europa med hustru, barn och tjenare tillbaka till Newyork. Den dag då han reste och då huset blef stängdt betalade han sin gasräkning, och under alla de 7 månaderna hade ingen menniskas fot beträdt huset. Då huset blifvit ånyo öppnadt, kom emellertid gasmannen, eftersåg mätaren och presenterade en räkning på 52 dollars. Mr Grinnel gick bort till gaskompaniets kontor, berättade sekreteraren huru saken förhöll sig, hotade att offentliggöra detta skamliga skinneri och vägrade att betala. Godt, sir! sade sekreteraren. Mr Grinnell gick hem och berättade saken för sin hustru. — Betala räkningen! sade mrs Grinnell. — Hvad för slag? Betala? Och hvarför då? —Den dag vi lemnade New-york, svarade hustrun, stängde du huset, men jag hade glömt något, och du gaf mig åter nycklarne. Fönsterluckorna voro för, och jag tände gasen för att kunna se. Då vi kommo tillbaka brann den ännu. — Mr Grinnell, som icke är herre i sitt hus, sade ej något vidare utan gick genast bort och betalade räkningen för den gas, som hade brunnit natt och dag i 7 månader, under det familjen roade sig i Europa.