Gotlands läns nya tidning – 25 oktober 1860, sida 3

mig och andra barn slantar för det att vi klättrade opp i bergen åt honom och gick i kärrpolarne, der han var för tung. Så gick jag en dag ut i myren vid Källhagen och tog opp en hop blommor ät honom — jag var då 10 år gammal, och så kom jag till honom med en blomma, som kallas Vattenklöfver och som har tre blad ihop och en hvit blomma. Då satt Herrn med grå hatten på en kulle invid kärret och tittade på blommorna med ett glas, och jag satte mig bredvid honom. Hvad kallas den blomman? frågade han. attenklöfver, svarade jag. Har du sett huru fin den blomman är med sina fransar, återtog han — se här — och han lät mig se genom glaset — och si blomman skimrade som silfver. Jag förundrade mig öfver huru grann hon var. Ser du barn, sade Ilerrn med den grå hatten och klappade mig på hufvudet — ser du barn — den blomman är en Guds skapelse så väl som du — och hon står glömd ute i kärret — ingen ser huru hon blommar och vissnar — ingen utom Gud sjelf, som allting ser och känner. Visst hade jag sett Vattenklöfver mången gång; men aldrig tänkt på Gud, tillade gumman. — Jag mätte sett förändrad ut; ty han tillade: när nu Gud vårdar sig så om en glömd och föraktad blomma, som vexer midt i kärret — huru mycket mer skall han ej vårda sig om dig mitt barn! Det for liksom en rysning genom mig — jag liksom kände att Gud var närvarande. Ser du barn,