Gotlands läns nya tidning – 11 oktober 1860, sida 3

Östa var till och med blotta åsynen af honom och uttalandet af hans namn tillräckligt att drifva fienderna på flykten. i Vi våga med full tillförsigt påstå, att bland folket i hela spanska Sydamerika intet namn är så allmänt bekant som Garibaldis och att man om ingen annan talar med så mycken vördnad och beundran. Ian förtjenar också denna beundran, ty söllan har väl något gucrillakrig blifvit fördt med så mycken ihärdighet, beslutsamhet, skyndsamhet och list, som det Garibaldi förde emot Rosas. An visade han sig på ett ställe i spetsen för ett blixtsnabbt rytteri, än på ett annat såsom anförare för ett lika så tappert som outtröttligt infanteri och öfverallt utvecklade han talent, en säker blick och personligt mod. Under alla dessa strider handlade Garibaldi sjelfständigt och på visst sätt på egen hand, i det han, så att säga, såsom Iehstaber deltog i det krig, som allt jemt rasade. Ty oaktadt den engelsk-fransyska interventionen och tillintetgörelsen af den Uruguawrska flottan, genom hvars uppbrännande Garibaldi jemväl uppbrännt sin fullmakt såsom öfverbesälhafvare, hade Hosas och hans general Oribes ända hittills ännu icke varit i stånd att genomföra den sednares anspråk på presidentskapet. Det är sannt, att deras trupper stodo nära nog framför Monterideos portar och att staden härdt ansattes utaf dem. Men ännu försvarade Lavalle sin presidentplats med ihärdig hårdnackenhet. Som presidenten sjelt kommenderade sina trupper, kunde Garibaldi icke göra anspråk på öfverbefälet öfver krigshären; men lika så litet förmådde han besluta sig till att emottaga ett underordnadt befäl under Låaralle. Likvisst ville han icke lemna den man i sticket, som emottagit honom så vänskapligt och visat honom så stort förtroende, och derföre stridde han, såsom sjelfständig anförare för sin friskara, till fördel för Laralle emot Rosas, hvars fruktansvärdaste motståndare han blef derigenom att han med sin italienska legion fattade posto i trakten omkring Montevideo. Men slutligen trodde Zosas sig hafva sin fruktade fiende i fällan, ty det lyckades honom att vid Salta eller San-Antonio med en styrka af 3,000 man på alla sidor omringa den tappre partigiängaren, hvars stridskrafter icke uppgingo till mera än 500 man. Då detta var gjordt, — icke alldeles utan afsigt å Garibaldis sida, — blef denne af diktatorn i Buenos-Ayres uppmanad att gifva sig. Men Garibaldi gaf detta korta och stolta svar: ,Jag är icke van att sträcka gevär, utan tvärtom att begagna mina vapen intill sista ögonblicket! — Kom och tag dem om ni kan!4 Derpå lät han Bucnos-Ayrerna anrycka ganska nära och uthärdade deras eld, utan att vackla, men störtade sig också i samma ögonblick, i spetsen för sin tappra skara, med bajonetten på fienden, genombröt hans leder och vände sig derpå beslutsamt emot sin motståndare, hvilken genom sa mycken käckhet bragtes i förvirring, och striden slutade med ett fullständigt nederlag för Rosas trupper. Denna bedrift var så lysande och hade så betydande följder, att regeringen i Montevideo genom ett deeret förkunnade, att Garibaldi och den italienska legionen vid San-Antonio (at andra Salta benämndt) gjort sig väl förtjent af fäderneslandet