Gotlands läns nya tidning – 11 oktober 1860, sida 3

(Ur Posttidningen.) (Forts. fr. föreg. N:o.) )å fransmännen och engelsmännen någon tid derefter intervenerade och sökte att med vapenmakt qväfva de Sydamerikanska oroligheterna, lät Garibaldi icke en gång afskräcka sig af den med ritta så fruktade engelska marinen. Ilan angrep modigt den mot honom utskickade engelska amiralen Brown och slog denne trots hans öfverlägsenhet. Men slutligen måste han vika för öfvermakten. Försöljde och hårdt ansatte, sågo alla, som stodo under hans befäl, hans och deras eget oundvikliga störderf för Ögonen, ty att undkomma var icke mer tänkbart. Också tänkte Garibaldi i sjelfva verket icke derpå, men lika litet på att gifva sig. En sådan man som han gifver icke lätt allt förloradt, så länge ännu blott en enda utsigt finnes för honom att draga sig utur den hotande faran. Då amiral Brown redan trodde sig hafva bemåäktigat sig honom, skaffade Garibaldi sina döde och sårade i land på ett ställe, der fienden icke lätt kunde förfölja honom, och som han icke förmådde rädda sin flotta, föredrog han, lik en annan Cortez, att hellre sjelf sticka den i brand än lata den falla i fiendens våld. Striden blef nu förflyttad från det våta elementet till det torra och Garibaldi utmärkte sig icke mindre i detta nya krigssätt än i det förra. Han återgick för någon tid till Montevideo, för att der bilda en italiensk legion, i hvilken han samlade omkring sig alla dem af sina landsmän, som till följe af de politiska stormarne i Italien blifvit fördrifne ur deras fädernesland, och snart såg han sig i spetsen för en skara, som visserligen blott var ringa till antalet, men som med blindt förtroende och med en slags vidskeplig dyrkan, slöt sig till sin anförare, hvilken deri rigenont blef i stånd att med en handfull folk görs verkliga under af tapperhet. Uruguaj innesluter inom sitt område af floder omgifna, vidsträckta slätter och tjocka skogar hvilka sträcka sig från Montevideo ända till Anderna och äro bekanta under namn af Pampas. I dessa af tigrar och lejon uppfyllda skogar, kom det ofta till en strid på lif och död, man emot man, de båda partierna emellan. Det är icke vår afsigt att följa Garibaldi steg för steg under dessa nästan dagliga fäktningar; vi vilja endast nämna, att han alltid var tillstädes midt ibland de sina, der striden var som hetast, att han icke skydde någon fara, att han gaf talrika bevis på den mest beundransvi irda personliga tapperhet och att han detta oaktadt icke någonsin blef sårad, åtminstone aldrig så svårt, att han någon enda gång nödgades afhålla sig från att deltaga i striden. Liksom redan förut i Italien, så uppstod genom denna underbara os: ärbarllet äfven här den vidskepliga tron att Garibaldi var stickoch skottfri, och denna tro hyste icke blott hans eget manskap, utan äfven landets invånare, men isynnerhet fienderna, hvilka slutligen nära nog gingo så längt, att de ansågo sxarjs angrepp på hans person för helt och hället fruktlist. ,Det är icke någon menniska, sade de, ,utan det är dj—n sjelf; eller åtminstone står han under hin häles speciella beskydd!— ——